Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HELGA WI S BECK
och slöt ögonen. Och Helga sade icke mera,
eftersom det kanske var rättvist, att hon tömde
denna kalk af ädelmod.
Det var en sval och stilla sommarkväll, när
hon steg ut på trappan med Krister. Allt bar
prägeln af fullhet och rikedom, af hvila efter
vårens stora arbete, och hon förvånades att
sommaren hunnit så långt på årets vägar.
— Guds ljufva vårar går, tänkte hon, och man
märker dem inte. Hon skulle gärna velat vandra
ensam, men Krister gick långsamt bredvid henne,
och nu frågade han: hvad skall jag göra med
henne, när hon kommer tillbaka till lifvet?
Och Helga svarade: hon har ju dig.
Det blef tyst. De gingo framåt den väg de
åkt tillsamman, han kunde icke undgå att tänka
på det och leddes åter in i grubbel öfver sitt
hjärtas grymma och lömska nyck att flamma upp
i kärlek till Helga och slockna lika snabbt.
Han kastade en hastig blick på henne, där
hon gick vid hans sida och såg rakt fram. Det
föreföll honom ofattligt alltsamman. Är det
möjligt att jag hade Elisabeth och jag älskade denna,
jag längtade efter henne, jag var lycklig öfver att
vara ensam med henne, mitt hjärta slog, hennes
närhet berusade mig. När hon sade att hon älskat
mig — det var också ett infall af henne — blef
jag yr och kysste henne. Och af allt detta finns
endast kvar en smula förödmjukelse, jag går
bredvid henne, och jag önskar att jag hade fått vara
hemma eller att hvem som helst varit med, ty jag
känner mig besvärad.
172
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
