Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - III. Dödsrunor - Olof Immanuel Fåhræus
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Olof Immanuel Fåhraeus. 545
liberala lederna, de konservativa som regeringens stöd voro
således allt annat än homogena, de liberala voro föga
till-fredsstälda med den nya konseljens svaghet gent emot de
gamla inflytelserna, dess brist på sammanhållning o. s. v.
»De herrarne», skref Heurlin, »ega intet förtroende hvarken
hos den ena eller andra sidan .... Illa var det förr, värre
är det nu. De gamle kände åtminstone sängkammaren och
hemsederna och kunde något uträtta. De nye förmå föga . ., .»
De begge statsministrarne anmälde sin önskan att afgå redan
i juli 1840, så snart några omröstningar i förstärkt
statsutskott utfallit emot regeringen; äfven Fåhraeus ansåg sig
böra anmäla, att han var beredd att afgå. »Tänk väl efter»,
svarade konungen, »och rådfråga ert samvete.» Fåhraeus
stannade qvar. Det blef sedan genom honom, flera förslag
om inkallelse i statsrådet delgåfvos de tillärnade, och han
fick mottaga många nej. »Vestigia terrent», svarade en; »jag
är oduglig för allt slags jemknings- och uppskofsväsende»,
skref en annan. Samvetsgrant och pligttroget gick Fåhraeus
sin törnströdda väg fram mellan »sängkammaren» och
konseljen å ena sidan, mellan misstro och motstånd å andra.
Och feberstämningen lade sig. En lugn afton spred sitt
försonande skimmer öfver den gamle härföraren på tronen, en
främling allt jemt bland det folk, som kallat honom till sin
ledare, men med hjertat varmt för folket, om än det ej rätt
velat »förstå sin regering». Vittne till Carl Johans sista
regeringshandling, den 26 febr. 1844, har Fåhraeus jemväl
vittnat om de varma ord, med hvilka han då lade den
svenska och den norska regeringens vid sjuksängen närvarande
representanter på hjertat, att befästa bandet mellan de
förenade rikena, öfver hvilkas lyckosamma framtid i endrägt
han nedkallade himmelens välsignelse.
Konung Oskar I omdanade sin faders rådkammare
ungefär till hvad den kunnat blifva i maj 1840, det vill säga till
en någorlunda likstämmig, moderat-liberal konselj, med vissa
bestämda reformplaner. Naturligt nog var Fåhraeus allt jemt
en af de verksammaste. Han fick också befallning, att
åtfölja kungen på resan till Norge 1845, samt hade både då
och framgent tillfälle att märka, huruledes vankelmod och
Bilder och Minnen. 35
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
