Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - I hufvudstaden och vid Fyris
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
storat, så skall jag taga löfte af kungen, att Norbergs
profession får stå ledig, till dess han känner sig nog stark i
hebreiskan och arabiskan för att taga upp täflan med
Bol-méer; då får han komma hem, visa, att han står sig i
katedern, och sen bli utnämd.» Med detta förslag kom
Håkansson till W., bedjande honom ändtligen antaga det,
emedan det sedan flere år tillbaka låge den gamle ömt o;m
hjärtat att till ifrågavarande lärostol få någon, som i
österlandet studerat dess språk och literatur.
Wieselgren kände sig ånyo orolig; i hebreiskan var
han svag och hade ej känt studiet däraf tilldragande. Men
Håkansson blef ond och ville ej höras talas om nya
invändningar. W. bad att åtminstone få sofva på saken; sedan
skulle han gifva svar.
Ingen frågade han till råds, ty han ansåg sig sedan
sist veta hvad de tillfrågade skulle svara. Men hans gamla
missionshåg vaknade, han frågade sig, om icke anbudet
vore en vink från Gud, och han kände sig allt mer
betvingad af denna tanke. Kom han så till Håkansson, beredd
att svara ja. Men alldeles samtidigt ditkom ock
lunda-professorn Kjellin från ett besök hos sin ungdomsvän Jac.
Berggren, som för honom omtalat sina vedermödor, sin
brutna hälsa och andra följder af vistelsen i Turkiet. »Då
Håkansson nämde anledningen till mitt besök», berättar W.,
»föll den känslosamme Kjellin mig om halsen och besvor
mig att ej gå en öppen och onödig död i möte utan minsta
gagn för kyrka och vetenskap». Han utlade så starkt
Berggrens berättelser, att Håkansson i sinnet öfvergick på
hans sida, ehuru han ej ville uppenbart motsäga hvad han
visste vara kanslerns bestämda önskan. Han blott
tillstyrkte W. att icke taga ett så viktigt steg utan att först
rådgöra med excellensen De la Gardie, som varit hans
välgörare och som hyste så stor tillgifvenhet för honom.
Till denne vände sig då W. Men alldeles tvärtemot
hvad han förmodat, afstyrkte De la Gardie på det ifrigaste
antagandet af anbudet och gjorde det därjämte med en
Peter Wieselgren, 7
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
