Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Studentåren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
-ster; han sökte ljus och jag hoppades alltid att han skulle
liinna målet. Som kyrkoherde i Lunds stift har han ock
sedan gjort sig känd för sin varma gudsfruktan.»
»G. W. Fager lund, också blekingsbo, var en ovanligt
stilla och mild ande. Bland göteborgame voro ej få mera
utbildade ynglingar. M. Ullman, som -sedan blef en
aktningsvärd predikant och präst i Göteborg och Uddevalla,
var dock nu blott känd såsom en framstående basstämma.
Bland göteborgarne höllos juntor för snilletäflan. På en
sådan debatterades emellan mig och den ultra-liberale
»Lu–cullus» Montén, huruvida bland Lunds dåvarande
professorer funnes någon sekular person; han nekade det, jag
påstod det, kräfvande denna ära för Tegnér». Nu skulle
väl svårligen bland Lunds studenter detta påstående bestridas.
Bland kalmariterna nämner han Anders Sandberg.
»Han var», heter det, »ett under af polyhistor. Berlin hade
stormläst sig till tio laudatur och genom en kria vunnit
<iet elfte för Cederschöld. Sandberg fick tolf laudatur och
-ett eximie cum laude för de kunskaper, han så småningom
och grundligen inhemtat. Båda vunno hedersrum, men
voro för öfrigt fullkomliga motsatser: Berlin var röd och
trind, Sandberg svartgul och mager; den förre det högre,
<ien senare det’lägre folkets man; Berlin förtjust i
umgänges-lif och bordets njutningar, Sandberg full af vedervilja för
-det förra och i öfrigt urståndsatt att lifnära sig med annat
-än hvad som kunde nedflyta genom hans strupe, hvilken
sammandragits af en syra, som under en sjukdom af
misstag räckts honom såsom ett medikament. Men båda voro
män af talang, båda outtömliga talare»; båda ock längre
iram bemärkta medlemmar af vårt prästestånd.
Den vänskap, som sedan för lifvet förband W. med
Thomander, hade ännu icke böijat. »Jag såg honom»,
berättar W., »då vi bivistade samma föreläsningar, men vi
kände hvarandra icke. Hans med spelande humor
öfver-strålade anlete och hans på en gång skarpa och fromma
blick drogo dock alltid min uppmärksamhet till honom».
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
