Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Epilog
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
underligt att veta farmor död ... Död ... det är en
förfärande tomhet. Här i rummen, där jag varit van
att se farmor, skrämmer denna tomhet mig. Nej,
jag kan icke fatta det ... jag kan icke tro att
farmor aldrig mer skall sitta här i sin stora stol, aldrig
mer komma in med sin ringande nyckelknippa i
handen, aldrig mer i skymningen skåda ut genom fönstret
med sitt egendomliga uttryck i ansiktet.»
»Vet du, Eva,» afbröt den yngre, »egentligen
kände vi farmor bra litet.»
»Kände vi inte farmor,» sporde den äldre häpen,
»hvad menar du?»
»Jag menar det jag säger,» svarade systern
bestämdt, »vi kände henne inte. Tänk efter Eva, hvad
visste vi om farmor? Jo, det visste vi att vi måste
gå raka, sitta stilla, kyssa på hand, vara på allt vis
hyggliga, lydiga och flitiga här på Lindby. Ibland
som barn blef jag riktigt förtviflad öfver all denna
förträfflighet och måste springa upp på vinden. Där
stampade jag med fötterna, knöt näfvarna, ref och
slet hvad jag fick tag i eller piskade riktigt
grundligt upp mina dockor, alltsamman bara därför att
jag icke stod ut med att vara snäll dagen i ända,
men icke vågade visa mig för farmor, sådan jag var.
Och alltid undrade jag om farmor också skrattade
och grät, jublade och längtade liksom jag, när hon
var ung, ty nu var hon ju alltid så lugn och behärskad.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
