Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XVII. Hvardag — söckendag
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ställdt. Molnet, som kunnat hota hans äktenskapliga
himmel hade ju dragit bort med Carl Gustaf, och
sedan Lars Peter en gång gjort bot och bättring
inför fadern, böjde han sig helt och hållet för dennes
starka vilja och lät icke mera narra sig att lyssna
till sin hustrus invändningar. Medvetandet om att
hans eget och familjens lugn och välstånd sålunda
bereddes, nedtystade numera hos honom hvarje tanke,
som hotade att bringa oreda i hvardagslifvets lugna
gång.
Däremot hade fru Ulrikas öra blifvit så fint att
det urskilde ljud, som andra icke förnummo; hennes
öga hade blifvit så skarpt, att det kunde skåda
sådant, som för andra var fördoldt. Men att se och
höra mer än andra, är detsamma som att lida mer
än de. Det Ulrika nu för tiden såg, var hvarken
gladt eller godt, mest var det omgifningens fel och
svagheter, som trädde i dagen för henne.
När Lars Peter vandrade kring sina ägor,
kastade han alltid i förbifarten en nyfiken blick öfver till
grannens. Aldrig hade han kunnat drömma om en
sådan förändring, som där försiggick. Henriksbergs
vanvårdade fält grönskade åter och fyllde med
skördar de tomma ladorna och riorna; dess stora skogar,
som förr blifvit sköflade och i utbyte mot
dryckesvaror sändt sina skatter till staden, fingo åter växa
orörda; de rika fiskevattnen, som fordom varit
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
