Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XVI. Eld
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
han. Men som oftast gingo hans blickar öfver till
soffhörnet, där den gamla frun satt — han kunde
icke begripa hvad som gick åt mamma i kväll.
Äfven för öfrigt härskade en oro, som i högsta
måtto irriterade den gamle regelrätta herrn. Lars
Peter gjorde sig jämt något ärende ut, och
Wilhelmina fjäskade oupphörligt fram och åter i rummet,
utan att någon orsak kunde upptäckas, hvarför hon
gjorde det. Fadern gaf sitt ogillande tillkänna: han
hade aldrig af sin dotter väntat en sådan
missaktning som att hon icke hörde på, när han talade om
huru visorna fordomdags sjöngos till ackompagnement
af flöjt. Wilhelmina slog skuldmedveten ned ögonen
och lyssnade en minut andäktigt huru fadern gnolade
en melodi, medan han angaf takten med pipskaftet,
men nästa stund var hon åter i rörelse, lik en fången
fågel, som rastlös hoppar från pinne till pinne. Hvad
hon egentligen hade för sig, det visste hon icke
själf, hon visste bara att hon omöjligt kunde sitta
stilla, medan hon väntade på Carl Gustafs ankomst.
Plötsligt störtade fru Ulrika in — »Rian brinner,
nyåkersrian brinner!» ropade hon.
Lars Peter sprang ut. Han ringde i matklockan
för att kalla folket samman och de vanliga
klockslagen ljödo hemska och ångestfulla vid denna
ovanliga timme. Så bar det af till den brinnande rian
för att bärga hvad som möjligen stod att rädda.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
