Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - VIII. Midsommar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Lovisa, den hurtiga Jeannette, den långa gängliga
Aurora, Carolina Amalia med fräknarna och det
röda håret, Greta Stina, som ständigt skrattade, och
Amanda, som alltjämt grät. De fem flickorna från
länsmansgården hade kommit öfver till Lindby för
att »binda lyckan» midsommarkvällen. Därför var
det ett tisslande och tasslande, halfhögt tal och
hemlighetsfullt småskratt, när de vandrade i en
lång rad längs vägen. De yttersta måste gå utmed
vägkanten, där daggen i gräset vätte både skorna
och kjolfållarna, men också det skrattade flickorna
åt, därför att det var midsommarafton.
När de kommo till fältet, där vårsäden bredde
sin fina ljusgröna matta öfver tegarna, tystnade
pratet och skrattet. Raden upplöste sig och en
hvar gick till sitt hemlighetsfulla värf. De
ljusklädda gestalterna böjde sig ned öfver sädesstråna
och knöto med brokiga garn sitt öde vid de vajande
stänglarna. Där knöts svart för döden, som icke
borde nalkas — grått för sjukdomen, som icke borde
bleka kinderna — rödt för glädjen, som var
efterlängtad — grönt för kärleken, som var långt bättre
än glädjen — och blått för trogen kärlek, som var
det bästa af allt — — men för det gulas
kärlekssorger måste alla unga hjärtan bäfva.
Sedan den hemlighetsfulla knytningen skett,
satte de ljusa gestalterna sig ned på åkerrenen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
