Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
förbjudit henne att träffa mig eller tala mig till
mellan fyra ögon. Men i alla fall — om jag nu
nödvändigt ville — och vågade, så — så, ja, så låg
där en stor sten vid dörren till källaren i den lilla
backen vid klockarebolet, och därunder skulle hon
nog någon gång kunna lägga en liten lapp, och ville
jag smyga öfver isen någon vinterkväll och lägga
en liten rad där, så skulle hon bli glad — det
förstås. Och i källaren gick aldrig någon annan än
hon.
Nå, det blef ett fasligt skrifveri både af henne
och mig, och alla skalbaggar och tusenfotingar voro
väl så lagom glada åt att bestrida
postmästaresysslan, för taket till deras vinterpalats lyftes opp allt
som oftast — om de nu inte lågo i vintersömn. Hur
det så var med den saken, vet jag verkligen inte,
fast jag sprang där öfver isen hvar och hvarannan
kväll, för klockaregården låg ju ett stycke från byn
ända nere vid ån.
Så ett par dagar före jul var jag i “breflådan”
och hittade ett stort bref. Jag fick brådtom och
läsa kan Ni tro.
“Min hjärtans trolofvade!
Nu är pröfningens och sorgens stund kommen:
Erland Evertson var här och friade i går. Och far
sa’ ja, fast jag sa’ nej. Och Erland blef arg, och
jag hörde ute i köket genom dörren, som jag låtit
stå på glänt, att Erland sa’ till far, att folk hade
sett dig gå hit och att han bara skulle önska att du
ginge och trillade i en vak och finge dig en
afsval-ning, så skulle nog kärleken förgå. Och så
pratade de så mycket, som jag inte kunde urskilja.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
