Skånska visor, sagor och sägner / 21 (1880) Author: Eva Wigström Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Slättboarnes skogsfärd

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Slättboarnes skogsfärd.

(Upptecknad i Stenestads socken).

Det var en gång en hel lång rad slättboar, som skulle
köra till skogsbygden efter ved. Gårdsdrängen körde före
och itlla de andre efter, och så träffade det sig ej bättre, än
att han tappade sin yxa. När den, som körde näst efter
honom, såg yxan ligga på vägen, sade han: ”Hi, se der har
gårdsdrängen lagt sin yxa, då får jag lägga min på samma
ställe!” och så gjorde han som han sade. Den tredje drängen
såg de två yxorna och tänkte, att der gårdsdrängen och
half-karlen lagt sina yxor der måste äfven han lägga sin, och så
gick det hela långa raden igenom, så att, när slättboarne
kommo fram och skulle fålla träd, hade de ingenting att
hugga med.. Men slättboarne få bra att äta, så de ha styrka
i kroppen, derför tänkte de att det nog skulle gå för sig att
draga omkull träden om man bara gick rätt till väga. Så
sökte de ut den ibland sig, som hade det största hufvudet,
han satte det säkert fast i en stark gaffelgren och lät benen
hänga. Så tog gårdsdrängen fatt i dessa ben, halfkarlen i
hans och så hela raden, och så drogo de af alla krafter tills
hufvudet rök af den främste och for långt in i skogen, men
trädet blef stående.

”Det var inte bra!” sade gårdsdrängen, ”hade knappen
suttit på en liten stund till, så hade vi fått trädet omkull.”
Det sade de andre med, och derför trodde de det var bäst
att skrufva hufvudet fast vid halsen igen och så draga på
nytt. Men hur de sökte och sökte under trädet efter hufvudet,
kunde de ej finna det.

”Kanske när allt går omkring, så hade han ej något
hufvud, när vi kommo hit?” sade gårdsdrängen.

”Det tror jag visst han hade, ty åtminstone vräkte han
bra med kål i sig, innan vi körde hemifrån”, svarade
halfkarlen.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>