Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
I
14
huvud ingen banbrytande konstnär, och några nya vägar söker han
sig alldeles icke i solosångerna. Dessa intressera sålunda ej ur
någon allmännare historisk synvinkel på så sätt som en J osephsons
romansproduktion. Wennerberg har här assimilerat vissa impulser
från Schubert och Mendelssohn och väl än mer från Geijer och
A. F. Lindblad, men utöver en viss försiktig gräns tränga Wennerbergs visor i regel icke, vare sig i form, eller i harmonisk och
motivisk behandling av ackompanjemanget. Ja, man måste konstatera, att Wennerberg i fråga om djärvheter och sinne för
romantisk kolorit här står ett stycke efter den äldre kollegan
Lindblad, och i olikhet med Josephson, som vid sina utomlandsvistelser verkligen upplever och influeras av den schumannska
romantiken, företer Wennerberg icke i sina visor — och knappast
heller annorstädes — någon påverkan från Schumann eller Robert Franz.
Om Wennerbergs visor icke utgöra något betydelsefullt led i
den svenska »liedens» utveckling, så äga de dock ofta, som antytts, avgjort intresse i mera begränsad mening såsom belysande
särskilt den tidigaste fasen i Wennerbergs personliga utveckling
som tonsättare. I dem framstår Wennerberg såsom jämförelsevis subjektiv: de bikta till stor del omedelbart hans hjärtas
tankar och känslor, de äro — frånsett serenaderna — kanske
de mest personligt färgade stämningsbilder, som Wennerberg
komponera,t. Grundstämningen är romantisk, så i dikt som i musik.
Men de ha, dessa sånger, en viss ynglingaartad blyghet, deras
svärmeri är kyskt, icke sensuellt trånande, de äro känsliga, dock
icke så sensitiva som Josephsons romanser. Utan att vara originella i stilen ge de en återklang av lyrikern Wennerbergs fina
och något slutna känsloliv, och om därvid den rent konstnärliga
utformningen ibland ter sig ojämn och ofullgången, så är det blott
helt förklarligt under en tid, då Wennerberg ännu icke vunnit
någon särdeles rutin och övning i komposition. De äldsta visorna
och duetterna kunna också betraktas såsom mer eller mindre oavsiktliga förberedelser till Gluntarne.
Bortser man från mera relativa, historiska synpunkter för att i
stället betrakta sångerna som sådana, såsom konstverk i och för
sig, så måste av naturliga skäl gallringen bli strängare. Ett avsevärt
antal visor faller då helt ur räkningen. De senterades, även de
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
