Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
57
med en ful och sträv stämma. Det var den originelle musikvurmaren och autografsamlaren Fuchs. — Den berömda kyrkosången i kejserliga hovkapellet fann Wennerberg vara ganska vacker, men han gillar ej valet av kompositioner och anser det obegripligt, att en sångkör, vars syfte är att föredraga god kyrkomusik,
kan »lägga afsides de gamla italienska mästarnes arbeten och sysselsätta sig med den sednare, om också utmärkta dock alltför mycket
figurerade, andliga musiken».
Wennerberg hörde Wiens då förnämsta stråkkvartettensemble
på ett förträffligt sätt spela verk av bl. a. Mozart och Spohr; han
gjorde också bekantskap med de beryktade Wiener-dansorkestrarna,
och på kejserliga operan hörde han Donizettis ogement sövande
Dom Sebastian och Aubers Den förlorade sonen. Den sistnämnda
operan befanns inte vara så fånigt intetsägande som Dom Sebastian,
ej heller så tröttande och skräpigt storpratande som Profeten, och
Wennerberg bekänner — det är intressant ej minst med tanke på
Gluntarne — att han alltid funnit Aubers musik vacker, osökt,
dramatisk och i rytmiskt avseende högst intressant. Men han anser
ändå, att denna opera hålles uppe mindre genom musiken än
genom en massa yttre, utommusikaliska hjälpmedel och uppröres
överhuvud över »den skamlösa lättsinnighet och den rikt dekorerade
uselhet, som öfverallt finns i våra moderna operakompositioner».1
Ett starkare konstnärligt utbyte bjödo Meyerbeers Hugenotterna och
Rossinis Wilhelm Tell, vilket opus karakteriseras som »ett herrligt
verk». Wennerberg håller fast vid att, som hos Mozart, det främst
bör vara musiken, som bär upp operaformen, och detta finner han
också i högre grad vara förhållandet med Hugenotterna än med
Profeten. I Hugenotterna har Meyerbeer försökt och på många
ställen lyckats, »att sjelf och genom musikens kraft ordna och sammanhålla de stora massor, dem han företrädesvis älskar att behandla.
Han är här icke en accompagnatör åt dekorationsmålaren eller
kostumieren, utan han betjenar sig af dessa».
Studieresan gick emellertid vidare till Italien. Även här reagerar
dock tonsättarens kritiska öra inför åtskilliga mindre lyckade
prestationer, men han får också anledning till ros och entusiasm.
Venedig erbjöd icke odelat angenäma sensationer: I Rossinis
Semiramis voro sångarna föga utmärkta och körerna »löjligt klena».
1
Utdrag i S.
TAUBE,
a. a. Il, sid. 63, 64.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
