Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Då greps Wasserman af den största förfäran, ty han
förstod nu, att det var ett nytändt ltf, som hafsfrun kräfde som offer.
Pä Högabergs gärd föddes kapten Wassermans barn, en
flicka, och frän den stunden fick hustrun aldrig mera följa med
sin man på sjön. Han hade låtit henne förstå, att en spåman
förutsagt, att barnets lif hotades af faror på häftet; därför borde
flickan aldrig få komma om bord på något fartyg eller gå i
något slags farkost; icke finge häller flickan leka eller bada vid
hafsstranden.
Modern trodde på spådom och aktade sitt barn väl under
hela tolf ’år. Då> hände det sig en höstdag, att den svåraste
dimma, son» någon människa sett, plötsligt uppsteg från haivet
och lägrade sig öfver Högaberg; den lilla flickan, som var ute
och lekte åt landsidan, ville skynda hem från sina lekkamrater,
och så försvann hon. Det hettes, att hon gått vilse i dimman,
kommit ned till hafvet och störtat i vågorna. Modern hade
funnit en af hennes skor vid stranden.
Men när kapten Wasserman fått detta budeknp visste
han, att hafsfrun hade tagit barnet. Från den dagen var det
åfven slut med hans lust för sjön, och ban blef en bofast man
på Högaberg, men ofta sågs han vanka fram och åter nere vid
stranden; och mången hörde då, särdeles dimmiga dagar och
kvällar, rop, som då någon människa är i sjönöd. Då var
aldrig kapten Wasserman sen att ro ut, men aldrig bergade
han någon människa under de färderna.
Så förflöto sju hela år. Nu läg kaptenens hustru på sin
sotsäng; sorgen öfver det försvunna barnet jämte samlifvet med
den dystre, orolige .mannen hade brutit bennes ungdoms mod
och hälsa.
Det var åter höst, och en dag steg åter plötsligt dimman
från hafvet och lade sig öfver berget lika tjock och grå som
den dag, då hafsfrun tog den tolfåriga flickan. Gälla nödrop
hördes åter från hafvet, och kapten Wasserman ilade bort från
sin sjuka hustru för att, som vanligt när dessa rop hördes, ro
ut på hafvet.
I den tiden låg en liten gård på vestra bergsluttningen,
helt nära stranden; där bodde en bonde med tin unga hustru,
som nyss fått sitt andra barn. En stund efter det kapten
Wasserman rott ut på sjön, lättade dimman något; bonden gick ut
ur sin gård för att se öfver hafvet, där ropen tystnat, och just
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
