Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Huru kort eller länge detta förhällande varade, vet jag ej;
barn mäta ej tiden, när alla tankar, hela fantasien och det
knoppande hjärtelifvet öfvergjutes med sådan värme, ett sådant
regn-bågsskimmer som det, hvilket där utstrålade frän hans bref. Jag
lärde mig dem utantill, innan vi begrofvo dera, och af de rader
där af, som jag ännu minnes, vet jag, att det var poesi... icke
vers... men kärnan däri var, att han älskade oss och att millioner
blå blomsterögon vakade öfver vår kärlek.
Emellertid kom bud, att Selma skulle resa hem. Dåvitogo
afsked af hvarandra, slog samvetet henne; hon bekände, att hon
tagit alla bref ven, ett efter ett, och genast skickat dem till sin
yngre syster. Hon ville, att denna skulle se, att Selma hade., .
fästman.
Denna stund ute vid linfältet har bränt sig in i mitt bjärta
så, att jag med sanning kan sfiga:
Det stannar för litvet det tidiga ärr,
och aldrig det läkes, jag vet det tyvärr,
och ännu mig Ögonen tåras!
Min tro på vänskap fick dödsstöten, tror jag, och min sorg.
min vämjelse öfver att hon svikit honom och vanhelgat vår heliga
kärlek; den har nog haft vårens dödande snöglopp och isbark i
sig. Hjärtats blå blommor, under hvilkas blad lifvets bästa, finaste
och starkaste lin mognar till spånad, hade blifvit söndertrasade.
Detta är hela historien.»
»Så-å, att Selma tog brefven! De voro nog ej ämnade för
henne, men hon var tretton år och förstod sig redan på att
kokettera för Adams söner.»
Ingen mer än fröken Hejde hörde denna kaptenens
anmärkning, ty värden erinrade om det förhållande, att vinet stod orördt
i glasen. Men öfver Maria Hejdes kinder bredde sig en brännande
rodnad, då hennes ögon med ett förundradt, spörjande uttryck
mötte hans.
Den solbrynte världsomseglaren var mörkhårig, men de där
ögonen, dem hade hon ju en gång förr sett riktade mot sig, frågande,
tårfyllda som nu; dessa läppar, bäfvande som nu, hade kysst
hennes mun, och linblommorna hade sett det.–Och med ens,
liksom då solen genombryter en vaggande dimma, framstodo det
gamla herresätet med de runda svarfvade tornen, den strida ån,
kvarnarne och de vida, sanka ängarne klart belysta på
minnets duk.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
