Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
så mystiskt svedde vinstocken tillropade mig ett: Ilalt! hvilket
genomilade mitt samvete som en eldpil.
Olga, o Olga, min unga, bruna, fagra sammetsblomma! Hur
skulle jag med mina vanhelgade händer våga röra vid dina rena,
daggfriska blad!
Hvad hjälpte det, att jag dödade skogsfrun; fläcken efter
henne låg ju kvar. Icke ens Olgas kärlek och förlåtelse kunde
utplåna det vedervärdiga minnet af de osaliga villorna.
Modlösheten och lifsledan stodo hotande vid min väg, för öfrigt blott
ensamhet, tomhet och det anklagade minnet af att hafva svikit
det löfte, som mitt hjärta gaf fru Cilia i vår afskedsstund.
Hvarje dag ville jag se på ’Olga* och *Henrik\ smeka dem
och bedja för oss alla fyra.
Jag gick in i blomsterhuset för att se efter min bortglömda
pelargonia. Hon stod full af små, späda knoppar. Med en
känsla af vemod, blandad med helig vördnad, bar jag växten in
i mitt eget rum.
Vinstocken beskar jag, roch efter någon tid stod den åter
med sina friska skott, där den osynliga elden härjat.
Midsommarafton anlände mina tre vänner hem till Holmsta.
Jag hade ej haft mod att möta dem; en otreflig känsla af andlig
nakenhet kom mig att blygas.
Jag satte mig ned för att betrakta ’min Olga’, ur hvars mest
utbildade knoppar nu etucko ut små röda läppar, krusade till ett
leende, såsom blott hon, min bruna älékling, brukade småle.
Sakta, med skälivande fingrar, rörde jag vid stjälkar och blad,
och jag hviekade invid den halföppna knoppen, hviskade i ångest
och ånger min sorgliga lifssaga, sagan om skogsfrun och hennes
osaliga hof.
Detta var på midsommarnatten.
Fram mot morgonen gick jag till hvila, men vaknade vid
soluppgången plötsligt, liksom af skrämsel, for upp och såg mig
omkring i rummet.
Då hängde min sköna, knopprika pelargonia vissnad ut
öfver blomkrukans kant.
Gripen af namnlös ångest ville jag intala mig, att växten
hängde vissnad af brist på vatten. Men jorden var ju fuktig,
ingen yttre skada på stam eller grenar var att se. Blott vissnad,
vissnad, Olga, Olga, min fagra blomma!
Inom några minuter satt jag till häst och jagade i sporr-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
