Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
i skolan, det insåg du ju sjålf. Och i din systers och svägers
hus få de ju den förträffligaste vård, liksom ju skolan i M.
er-kftndt år ett af våra bästa läroverk.»
Hon grät konvulsiviskt, denna eljest så lugna, nästan
kyliga kvinna, och Sixten tänkte med någon oro på, att han ett
par gånger förut sett henne lika upprörd, men då hade utbrotten
varit helt omotiverade.
»Gud hjälpe mig — oss båda; hur skall det bli nu, då jag
ej längre har barnen?» bröt det som en ångestfull klagan fram
öfver hennes skålfvande mun.
»Kära Tekla», sade han i lindrigt förebrående ton, »du
följer ju till hösten med mig till Rom. Det var ju äfven
därför, som jag befriade dig från allt arbete och besvär med våra
stora, friska pojkar. Nu skola vi två ut och taga oss ett
föryngrande bad där ute i den gamla, evigt unga, heliga flod, som
kallas åkta konst. Det har varit svårt för mig att så länge
kufva min längtaD att återse den eviga staden, men du har
blifvit mig rent oumbärlig äfven vid mitt arbete. Du år den
mest pålitliga konstkännare, jag vet, ty du uttalar alltid ärligt
och oförbehållsamt din mening. Jag borde ha rest ut för länge
sedan, men barnen hade också rättigheter öfver dig, min egen,
klarsynta hustru. Nu år o vi ändtligen fria och kunna med
fre-dadt samvete njuta af allt det sköna och härliga ute i södern.»
Han talade mildt och ömt, under det han sakta strök
hennes ljusbruna, vågiga hår och studerade dess många, olika
skiftningar, nu när hufvudet låg så där nedböjdt, och en
förflugen solstråle dref sin nyckfulla lek i de djupa hårvågorna.
Men hade han lyft upp detta vackra hufvud, som tjänat
till modell för hans mest berömda kvinnofigurer, och blickat in
i det tårdränkta ansiktet, ekulle han fått se, hur det uttryck af
smärta och ångest, som nyss kläddes i ett så lidelsefullt utrop,
under hans lilla tal så småningom vek bort för en kall
bitterhet, som starkare Sn den häftiga tårefloden röjde den inre
stormen.
Professor Sixten märkte nu blott, att de häftiga
snyftningarna aftogo i samma mån, som han så där smeksamt talade till
sin upprörda hustru, och han fortfor att för henne skildra det
vinterlif, de båda skulle föra dfir nere i konstnärsvärlden. Han
talade och smekte hennes hår och bultande tinning, tills hon
blef alldeles stilla. Då tystnade han, lät blicken pröfvande
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
