Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Men di kvällen inbröt, utan att bon kom tillbaka, blef han
orolig, giok in i sängkammare och garderob för att se, om hennes
smycken och kläder voro kvar. Jo, det var där alltsammans;
till och med hennes penningbörs med hushållskassan låg kvar i
hennes ena olåsta byrålåda.
Så enfaldig han var! Vesta ville naturligtvis bara skrämma
honom. Eller kanske hon blef så länge borta nu för att hos
pigan borttaga den tron, att det blott var i mannens frånvaro,
som hon vågade vara sent ute en afton.
När klockan var nära tolf, gick han själf ut, i hopp att
möta henne på någon af de gator han antog, att hon skulle välja,
när hon ämnade sig hem. Han gick till hvart ooh ett af de hem,
där han kunde tänka, att hon blifvit uppehållen så långe; öfver
allt tyst och stilla, och hvarje gatudörr och port stängda för
natten.
Då åndtligen måste han upptaga den tanke, som han hela
tiden med vanlig envishet skjutit undan; Vesta har gått till sin
mor på Avik. Men denna påträngande öfvertygelse var så gräsligt
obehaglig, att den genast måste förskönas: Hon vill naturligtvis
låta den där klubben se, att hon ej helt och hållet handlat bakom
sin makes rygg; hon ville låta de ärade spelarne tro, att hon
hade lof till att besöka sin mor, och att hon blott begått en
oförsiktighet, då hon .deltog i deras spel. Ja — ooh så har hon
naturligtvis insett nödvändigheten af, att få modern bort; Vesta
vet, att hon har en man, som plägar hålla sina löften och
föresatser. –
Allt detta var så klart, tyckte Alex Elm och anade ej, att
hany liksom hvarje annan själ, som lösryckt sig från sambandet
med det sanna ljuset, som upplyser världen, gick i ständig
kretsgång bland idel skuggor och gyckelbilder.
Han begaf sig hem och lade sig i den inbillning, att han
nu var lugn för framtiden. Han var nu rik, skulle resa ut i
världen med Vesta, genast, om hon så önskade, och hennes hälsa
tillät det; men knappt hade han lagt hufvudet på kudden, förrän
ett af Vestas uttryck, som han hittills ej aktat på, sköt som en
eldpil genom hans tankeström.
Hon hade förblifvit, hvad hon var: Till lek för böljorna
hade hon sagt. Kände hon då denna tafla, var likheten emellan
den i båten fastbundna kvinnan och Vesta något mer ån en
tillfällighet?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
