Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»För ingen del, k&ra mamma; det skall tvärtom bli riktigt
skönt att få ditt sällskap; du har en sådan märklig kunskap om
folkets benämningar på växter, hvilket är högst intressant»
»Då gör jag mig i ordning till vandringen, medan Elsa
dukar frukostbordet.» Fru Elm skyndade ut ur rummet för att
tala med den gamla tjänarinnan, som under trettio år tjänat henne.
»Hvad i all världen kan mamma ha för ärende till Åvik,
du Elsa?» frågade Alex sin gamla vän. »Har här varit bud
från någon där? Men där bor ju ingen, som kan känna mamma.
Bara hon ej utsätter sig för att bli narrad till att gifva pen*
ningar åt någon vagabond! Hon vill ingenting såga åt mig, ty
hon hör ju till dem, som ej tycka om att förtälja sina goda
gärningar.»
»Professorskan torde nog ha fått bud, men inte på det
sätt som Alex menar, och jag har alltid funnit, att hon gör
rätt i att lyda sådana bud. De föra åtminstone aldrig till något,
som är orätt. Men där lär bo dåligt folk någonstädes vid Åvik,
så att det nog år så utsedt, att Alex i dag skall följa sin
mamma.»
»Jag är mycket glad däröfver, ty jag ämnade mig först
dit, fast det är besynnerligt, att hon —» Han afbröt sig och gick
tillbaka till sitt rum för att hämta sin portör, hvari några
smörgåsar skulle inrymmas.
En timme senare voro mor och son stadda på vandring.
Morgonen var sval och skön, och då Alex snart upptäckte, alt
modern ej hade något annat mål för sin utflykt, än det
tämligen vidt omfattande namnet Ävik, så vek han af från
landsvägen och tog en genstig, som förde genom en skogsmark i
riktning mot det vattendrag, hvilket längre upp i den klippiga
nejd, som var målet för skoladjunktens vandring, kallades forsen,
men nere i låglandet benämndes ån. En sumpmark afbröt dock
snart genstigen. Alex stannade.
»Har du något emot att hvila i löfskogen där på kullen,
medan jag undersöker den här sumpmarken? Jag följer dig
en bit tillbaka, tills vi få reda på skogsstigen, och mer än
på sin allra högsta tid tre kvarts timme dröjer det ej, innan
jag är hos dig; sedan blir det väl bäst, att du går stora
lands-vfigen hem.»
»Det blir väl bäst«, upprepade hon tankfullt och såg upp
mot skogen. »Ligger Åvik nedanför kullen, kanske?»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
