Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»Nej» kftra fröken, låt mig du — här — eljest blir det
aldrig förr än döden leker mig på läpparne — få såga Karin,
hur gr&nelöst olycklig hon gör mig! Ack, kära, kftra Karin, låt
osa få hvarandra! Vi skola nog draga oss fram, så du ej skall
ha några bekymmer för mig. Han har tagit sig tjftnst nu hös
en förnäm adlig enka, som hälst vill ha en gift betjänt, för hon
tål inte kurtis med jungfrurna. Blif inte ond, kftra, snälla, jag
har inte hvarken sett eller hört honom, men jag vet det genom
Tvätt-Katriua. Hans matmor är så god! Han får ibland bakelser
och frukt hem till mig och barnet. Hon tror naturligtvis, att
han har en ung hastru, och han är allt för snäll till att säga
något om dig, det vet du nog. — Ack, Karin, om du visste,
hur han längtar efter att kyssa sitt lilla barn! — Hvarför kan
du inte ge honom fri?»
Vid det oförmodade öfverfallet ryggade Karin baklänges
mot väggen, där hon sökte stöd. Det föreföll henne, som om
denna ström af vild lidelse, omedveten, grym själfviskhet och
naivitet ryckt bort allt fotfäste för henne. Var denna kvinna
— så lik henne själf — verkligen den viljelösa flickan, som
hon trott sig kunna forma mellan sina starka händer? Var detta
det arma offret för hennes bedårande, vackre man? Hon var
ju själf lika bedårande, denna Hilda, när hon var som nu. Om
hon först själf tagit eld och så antändt honom?–
Det surrade och sjöng i Karins hufvud; hon var ej van
att tankar trängdes där inne. Hon hade blott haft för sed att
låta sig drifvas fram eller tillbaka af heta känslor och dunkla
instinkter. Mållös stirrade hon på Hildas flammande ögon och
purprade kinder, och med ett kände hon sig så gammal, så
otäckt gammal och löjlig. Det var väl, att inte Albin sagt, att
bon var hans hustru.
Hon drog fotterna till sig och rätade upp sin sammansjunkna
gestalt, for med handen öfver hjässan, där håret låg glest och
tunt under den tjocka lösflätan.
»För mig må du gärna få honom», sade hon med ett
uttryck, som om hon undrade öfver, att hon någonsin kunnat
haft något emot denna sak.
>0, Karin, Karin!»
Hilda flög henne om halsen och kysste den stora, grofva
kvinnan, som om hon varit hennes mor.
»Nu skall han i denne dag få kyssa sitt barn!» jublade
den unga modern, glömmande allt annat för denna tanke.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
