Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
mattgula hårmassan i två tjocka flätor varit så besynnerlig,
liksom till torkning upphängd på ett silfverspjut af vackert och
dyrbart arbete, ögonen, stora och blå, hade ett dystert,
misstroget uttryck; ögonbrynen voro starka och betydligt mörkare ftn
håret. Pannan var hög och fri, och öfver det hela låg något
trotsigt och otillgängligt, som blott smAlte bort, n&r den fyllige
munnen log och lät se en skymt af de hvita jämna tandraderna.
Men Karin Olsson log sällan.
1 denna stund var det med en viss vallust, hon lät sina
mest pinsamma minnen draga förbi. Hon visste ju, att de
alltid lågo på lur någonstades, färdiga att rusa fram och förstöra
alla hennes förskansningar och plundra henne på hvarje nyfödd
förhoppning om en smula lycka. Nu kunde de få fritt tåga
förbi, hon skulle mönstra dem alla, se dem in i deras stygga,
löjliga, dumma ansikten, ty nu kunde de ingenting bortröfva; hon
hade ingenting mer.
Karin drog till sig en stol, satte sig, stödde armbågarne
mot fönsterkarmen och lade hakan i händerna. Så, nu kunde
tåget få satta sig i rörelse; det skulle gå utmärkt i takt efter
»lan-cierens» toner, som nu hördes dit upp.
Ja, visst hade hennes far varit en bonde, som tillika
biträdde köpmannen med smuggling; hvem ville val förneka den
skammen! Hon mindes ju — eller hade hon kanske endast
hört det så ofta, att hon trodde sig minnas det, att där blef
husvisitation dagen efter den natt, då fadern blef hemförd som
lik; hästorne hade skenat med honom. Tullbetj&ningen hade dock
ej funnit en enda packe af det dyrbara godset, utan måste
återvända med tomma hander. Detta hade modern så ofta med
stolthet och skadeglädje omtalat. — Så, nu nästa led!
Hon var ju prostinnans guddotter; det var dennas förtjänst,
att hon bar det simpla namnet Karna — ja, visst hette hon
Kartuiy det kande alla mftnniskor, fast man nu, af höfiighet mot
hennes rikedom, kallade henne Karin och låtsade, som om det
vore ett fint namn, för det en drottning — Gud hjalpe oss för
drottning! — burit det — Som guddotter skulle, bevars, lilla
Kama in till staden och halsa på prostinnan, kyssa henne på
handen och hålla i det stora smörfatet, hvilket modera rackte
fram åt den förnama frun, som var född friherrinna. Karin
kunde vål vara sex år då, en liten rulta, kladd i en oformlig
hemväfd klädning, som nådde henne ned till de grofva skoma,
och med en storrosig bomullsduk på hufvudet. — Sådan hade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
