Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Seglet var redan uppe, två kvinnor skötte båten, som var
upptagen af några lustresande.
»Marja!» skrek Anna-Cella flämtande. »Stina, Marja!
Hören då, människorI» tog hon i af alla krafter-, men stämman var
hes, andedrägten kort, kvinnan tyckte sig skrika liksom i en dröm,
då man ej får ett ljud öfver Iftpparne.
Vinden utspände båtens segel, de lustresande uppstämde
en visa. Maija satt vid rodret, hennes ljusgule hufvudduk var
djupt neddragen i pannan till skydd mot solstrålarnes skarpa
brytning mot det krusiga vattnet. Flickans mor sysslade med
skot och segel; ingen såg Anna-Cella, som i ett tillstånd af
våldsam Ofverretning slängde sig ned på stranden.
Men hastigt for hon upp. »Korgen! Min skapare, hvar
är min korg!» pustade hon, seende sig rundt omkring, tills hon
ändtligen fick sans nog att förnimma tyngden af korgen på sin arm.
Då drog hon en stönande suck och började gå i riktning mot staden.
Bland vimlet på torget, där man börjat ordna
blomstermarknaden, återfann Anna-Cella kloke Anders.
»Gör hvad du kan för din och min slägt! — Träffat da
Olaves, så s&g honom, att jag gått hem, — Anders, du vet, att
gossen är mig kär, som om han vore min egen, och jag skulle
ej kunna göra honom förnär, bara han ej tog dottern af den
vilde Jösse Knif in i gården. Men hvar har jag korgen? —
Jaså här. — Jag menade dina käppar. Du kan taga dem tillbaka
— och — ja — pänningarne för dem kan du behålla.»
»Jag tror, du råkat ut för något, Anna-Cella. Unna dig
en kaffetår inne till Larssons! Jag har tid att gå med dig en
handvändning. Och du, kusin, jag skulle gärna vilja ha en smula
skriftligt på de tjugo kronorna. En kan aldrig i lifvet veta, hvad
som kan ske.»
Hon såg på honom med ett underligt dödt uttryck i de
eljest så skarpa ögonen. »Det skall du få, men så mycket du vet,
Anders, gifter Olaves sig ej med Marja, så får jag ingen ro i
jorden, och du får lida värst af det.»
Han ryste till. Det var mycket vågat för tjugo kronor;
men Anders trodde på sina magiska konster, och om Anna-Cella
också skulle komma att gå igen efter döden, så fanns det ju äfven
råd mot sådant.
I ett enskildt rum hos krögare Larsson, som kände den
förmögna enkan, skref Ad ders en så lydande skuldsedel:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
