Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
tufvor gräslök innanför lavendelhäcken, och solsickor trängas
med krasse och aster under sommar och höst Vid ömse sidor
om ingångsdörren stå höga solrosor pä vakt och snegla in
genom de skiftande fönsterrutorna, där geranier och balsaminer
lysa genom glaset. Bakom * kojan ligger en liten
potatisåker.
Det är mändag; på det hvitsandade stuggolfvet ligger ännu
sabbatsdagens lyx, de finhackade enriskvistarne sparade af
varsamma fötter. Vid fönstret innanför dörren står arbetsbordet
emellan Tilla Kämpe och hennes mor. Gummans länstol
intager den bästa platsen; hon får mest af ljuset och solvärmen
samt har tillika en god utsikt öfver vägen, där hon sitter och
kikar ut mellan blomkrukorna, ideligen rörande sina tandlösa
kåkar, som om hon emellan dem gnuggade och malde ett helt
lifs tunga erfarenhet och bittra minnen.
Tilla Kämpe anser sig böra inför deras gäst ursäkta
moderns ouppmärksamhet. »Det är mors enda glädjekälla, de
dagar hon ej hinner redigera sig in till staden,» säger hon. »Där
hon sitter kan hon se vattentornet, som är byggdt, där Häggska
gården låg, och där mor tjänte, tills hon gifte sig med far. —
Har väl någon sett maken till hål!» afbröt hon sin förklaring
och utbredde skrattande ett par pojkbyxor. »Den lille
kvickroten! — det är en af min brors pojkar. Har han inte nu
igen härjat bland björnbären, fast jag nyligen sjarmeserat med’en
och lofvat, att ge vildt främmande glött ar alla de gamla klä’r
jag får hos bättre folkl Nu får jag väl igen tråckla —»
Hennes föga allvarligt menade beklagande afbröts tvärt.
»Haltanicka, gå och dicka, sicka, dicka mä solsicka, Haltanicka!»
skrek plötsligt en gäll pojkröst utanför dörren, och slamret af
trätofflor ljöd mot trappstenarne. Gumman slog med knutna
handen mot fönsterposten efter den flyende, som skrattande dök
ned i det stora landsvägsdiket.
»Det var bara sillrökarens Gösta, som grattelerade mig, för
det jag sjarmeserade med honom för hans ogudalöshet att hugga
benet af en groda,» upplyste Tilla. »När en människa har ett
lyte, frestar det obildade personager till att göra hommer och
spe, men sådant eätta ju vi, som fått bildning bland bättre folk,
oss vida öfver.»
»Hon skälles Haltanicka för det hon är så illa halt,»
förklarade modern, alltjämt kikande utåt vägen. »Men det vållar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
