Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
mera sparsamt falla altråets blekröda spånor ned på hans
skinnförkläde.
Sakta, i långt utdragna toner dör melodien bort. Sone
lägger varsamt ned fiolen på sina knän, knäpper nu och då på
strängarne, som han plägar göra, då han förtäljer något
män-niskolifs saga.
»Stor, vid och oöfverskådlig för ögat bredde sig
ljungheden utanför den gamle staden, som nu ej har andra befästningar
än vallar af tång till värn mot flygsanden.
Den stora slättens barn älskade den vida heden, mot hvars
strand hafvet rullade sina väldiga vågor, eller ibland smekte den,
som en moder smeker sitt barn. Folket i de låga kojorna på
heden älskade dock mest den bruna ljungen, som tjänade det
till bränsle på spis och ; ugn, men äfven åsynen af hafvet var
för de fattiga en kär syn, ty på hafvet dväljes ju männen och
ynglingarne, och når de små hafstärnorna med hvitblinkande
vingslag svängde förbi kojornas låga fönster, var det, som om
en hälsning kommit från Jjärran seglare.
Skog, planterad och skyddad af myndige mån,» fortsatte
Sone spelman, »har nu, till trots för folkets afsky för stångande
utsikter och mörka skuggor, uppväxt på stora sträckor; ljungens
blekröda blomstertäcke får ej vidröras af andra än de små blå
fjärilarne, men inne emellan trädens stammar suckar nattetid
drunknade mäns genfärd. Där inne i skogsmörkret stå de och
lura på nattlige vandrare, hänga sig på deras skuldror för att
blifva burna till kyrkogårdens vigda mull, medan deras döda
kroppar ligga och gunga i hafsbrynet.
Fattigman har ej råd att rifva gammalt hus och bygga
nytt; därför fick Petter Våg och hans hustru tåla, att skogen
växte upp rundt omkring deras koja och gjorde den mörk och
dyster. Våg träffade några gånger ut för underligt skrikande
ting, när han sent på nätterna kom hem från arhete i byn eller
ock, innan första hanegället, begaf sig dit för att tröska hos
en bonde. Ett enda barn växte upp i kojan, en flicka var det,
Elin heter hon; nu är hon änka, och det är på hennes vägnar,
jag ber dig om bistånd.
Allt från barndomen var hon rädd för skogen, och det blef
ej bättre därmed, sedan fadern en dag blef funnen död där
inne. Träffad af slag, sade doktorn, men Vågs änka tånkte
annat; hon visste, att mannen gått ut för att olofligt rifva upp ljung,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
