Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Hennes gröna drftkt var fuktig, skumpärlor blänkte i det
rödbruna håret, och hon hängde flämtande, tungt på hans arm.
Men ögonen lyste med underlig glans, läpparne kröktes
som till löje; där var något af en förtviflad bankruttör i hela
företeelsen. Hon hade fått visshet på, hvad hon länge anat, att
Steinerz vaknat upp ur ruset och nu i henne ej såg annat än
en annans hustru, en kvinna, äldre än han, som medlidandet
bjöd honom att ej öfvergifva.
»Lätt nedåt, tungt upp igen», anmärkte Halverson, då han
visade paret bort till den fullständigt lugna plats, där hans
hustru och Anna väntade med kaffet.
Steinerz smålog bittert vid anmärkningen, och Klara fick
något skamfullt i blicken.
»Hvad gör Anna?» frågade hon tonlöst.
»Frun skulle inte pröfva flickan så hårdt, hvar och en är
rädd om sin tillhörighet>», sade fiskaren med en underligt
menande blick på den unge mannen.
»Halverson» — började Steinerz, men afbröt sig. Hvad
skulle han väl också kunna säga?
»Lugnet är gudomligt efter stormen, och kaffet skall smaka
som nektar och ambrosia,» ropade Klara, då de alla kommit
i lä och hon såg sig omgifven af klippor, bevuxna med täta
buskar samt låga tråd, en tillflyktsort, välbekant för Halverson
och hans hustru.
Klaras feberaktiga ysterhet hade vikit för något vekt, som
närmast liknade en vemodig, ödmjuk ömhet. Hon smekte Anna8
händer och lade sig tätt intill henne på gräsmattan.
Halverson kände sig rörd; detta drag hade han aldrig förr
sett hos henne, och han nästan harmades på Steinerz, som ännu
visade misshumör.
Helena sysslade vid den väl ombonade kaffeflaskan och
såg förargad ut, då Klara, likt en sömnig kattunge, kröp ihop
vid Annas sida och såg afbedjande på dem alla.
»Frun bär sig rätt åt som en gudlös människa,» sade
Helena, när hon räckte Klara kaffekoppen.
Detta utbrott verkade som ett sporrhugg; den ångrande
Magdalena var i blicken utbytt till den yra, lefnadsglada
världsdamen.
»Jtt, jag såg väl i edra ögon ut som själfva hafsfrun, där
jag stod nere vid stranden?» skrattade hon. »Ser madam, jag
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
