Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
bord och bänkar. Klara höll fast den UDge mannens hand och
drog honom med eig.
Stormen ref i hennes hår och kläder, bränningen stod som
ett hvitt fräsande skum nedanför berget, och våg efter våg
vältrade fram, tog stark sats öfver refveu, hoppade upp och slog?
till en fin grå dimma mot jättebergens granitvåggar och
pelarrader, medan hafsmåsar med vilda skri svängde in öfver de
skarpa klipptinnarne.
Allt häftigare kommo vindstötarne och drefvo med ett
ilsket hvinande de fradgande böljkammarne mot refven
nedanför grottorna och upp emellan klippväggarne. Men ännu stod
Klara nere på rullstensbåltet och tycktes envist fasthålla sitt
beslut att gå in i en af grottorna.
Ingen kunde höra, hvad hon ropade till Steinerz, som med
vredgad hållning stod några steg bakom henne; men de tre,
som uppe från randen af det branta stupet sågo ned på paret,
förstodo, att hon blott sökte visa sig ungdomligt käck, och att
han var led och förbittrad öfver hennes osmakliga spel, så
ömkligt futtigt midt i det storartade natursceneriet.
»Hämta upp henne, Halverson!» bad Anna, men blicken
hängde vid Steinerz.
»Ogräs förgås aldrig, 6om de säga i Tyskland», svarade
fiskaren. »Skulle jag hämta upp någon, blefve det honom.»
»Att fröken Anna kan vara kontant vän med en sådan
fruh utbrast nu fiskarens hustru, pekande på den
grönskimrande gestalten, som klängde sig fast vid klippväggen, skrattande
så de hvita tänderna lyste, medan stormen tjöt och hafvet med
vildt raseri vältrade sig fram allt mer och mer hotande.
»Jag är inte hennes vän.’» — orden ljödo som ett gällt
skri, och flickan tryckte sig ned mot marken med händerna för
ansiktet.
De två kvinnorna hade sökt lä bakom ett klipputsprång
där uppe, men Halverson gjorde sig färdig att gå ned och tala
förnuft med Steinerz. Då såg han, hur Klara med otrolig vighet
klängde öfver klippblocken, tog en liten sväng, som om hon
från ena sidan ville bana sig väg till grottorna, men hastigt
vände och var med några raska språng bredvid Steinerz uppe
på rullstensbältets öfre kant, följd i hälarne af ett fräsande
vågskum.
Han grep hennes arm och förde henne upp på trappvägen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
