Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
hans dotter och Rysedomaren samt vållade att flickan godvilligt
följde denne* I Halte gård hade därefter snapphanarne sitt
högkvarter; där höllo de krigsråd, utan att Wollin vågade
angripa dem.
En natt ryckte hela bandet fram och omringade stenhuset
dftr uppe, men Wollin var på sin vakt. Han och hans
huskarlar försvarade sig och huset en stund; de sköto på bönderna
genom fönstren. Men Nils Hult och Ugglarpsherarne voro säkrare
skyttar; de knäppte bort den ene efter den andre af drSngarne,
när dessa bara vågade visa en nästipp i någon af
fönsteröppningarna, och snart stod Wollin ensam. Han troddes vara
kul-fast. Fast nej, ensam var han ej; Ragnhild hade skyndat till
hjälp, och hon laddade bössa efter bössa, allt som han fyrade af
på hennes fränder.
’Sikta på anföraren, skjut ned honom, så fly de andra
röfvarne!’ ropade den unga flickan, utan en aning om, att Nils
Hult denna natt var anföraren. Men Wollin sökte ständigt
annat mål för sina kulor.
’Säg mig till, när du laddar med vår sista kula, Ragnhild!’
sade han blott, och så tog han åter sikte på någon af de längsta
karlarne där ute i den ljumma högsommarnatten.
Det började redan ljusna, då Ragnhild räckte Wollin bössan,
med en flämtande hviskniug, att detta var sista skottet. Han
vände sig hastigt mot henne, tog henne i sina armar och lyfte
henne upp i den breda fönsterkarmen.
’Nils Hult!’ skrek han, så det hördes öfver det vilda sorlet.
’Se hit, här år min hustru, din dotter!’
Rytande som ett vildt djur sprang bonden fram. Far och
dotter sågo ett ögonblick på hvarandra, han i ursinnig vrede, hon
i mållös spörjande ångest. Då vände bon sig med fasa ifrån
fadern, sträckte nrmarne mot älskaren, fick af honom en
välrik-tad kula midt i hjärtat och föll baklänges ned framför sin fars
iötter.
’Hon har varit min i lifvet; I, hundar, skolen ej få smäda
henne!’ skrek Wollin ut till den häpna flocken och stod i samma
ögonblick själf ined ett djärft språng från fönsterkarmen ned på
marken.
Väl tjugu händer med yxor och bösskolfvar lyfte sig mot
den oförvägne; men med sin oladdade bössa, lagd till kinden?
dref han dem baklänges från gårdsplatsen, där de gledo i blod-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
