Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
och förgängelse, som angripit de uppåt pekande rötterna och
den svampgrodda stammen. Målaren stannade, tycktes ett
ögonblick fängslad af denna skogsinteriör, insvept i flor; men
plötsligt blef hans bleka ansikte småknottrigt, liksom af smygande
skräck; han gjorde en rörelse, som om han ville springa öfver
den sanka skogsmarken, tvang sig att stanna och se sig omkring
men gick så med allt hastigare och hastigare steg mot skog»»
brynet; och då han klättrade upp på en af stenar och jord
uppförd vall, som där inhägnade skogen, var han andfådd och
svetten bröt fram vid tinningarna. Med ett häftigt ryck satte
han staffliet ned på den breda vallen, slängde skrinet bredvid
detsamma, vände med harmsen min ryggen mot skogen och
ställde sig att betrakta den bit af landskapet, som nu låg
framför honom, äfven den svept i ett lätt böljande flor.
Nedanför vallen bredde sig åkerfält, där vårsäden stack
upp med hvassa nålar, på hvars i grönt och brunrödt skiftande
spetsar matta daggpärlor skimrade svagt i det dämpade ljuset.
Längre bort skar sig ån genom dalsänkningen, men gjorde en
svängning fram mot jordvallen, så att man därifrån kunde
under dimslöjan se det tröga vattnet innanför randen af albuskar
och säf samt förmådde urskilja de små öar och bryggor af
näckrosblad och andmat, som här och där täckte vattenspegeln. Vid
åkanten låg en eka uppdragen på land, men till hälften fylld
med lerigt vatten och slemmiga rottrådar af groende
vattenväxter; årorna lågo slängda öfver årtullarna, som om någon i
förskräckelse sprungit ifrån det hela. Från den fjorårsgamla
brungula säfven, som där var bruten och nedtrampad, gick en
smal, klibbig gångstig uppför en låg, lerig backe, på hvars topp
en byggnad, lik en ofantlig stenkista, stod tung och mörk
genom den rå dimslöjan. På denna mörka punkt fäste målaren
sin blick med ett uttryck, som nästan liknade hat.
»Har du funnit någon bra utsikt däruppe, Georg?» ropade
nu en stark, något torr röst inne från skogsbrynet.
Malm spratt till, som en nervös kvinna, och vände sig om
med förtretad min.
»Kom själf upp och se! Nå, du har fällstolen och det
traditionella paraplyet med, naturligtvis! Båda utgöra en väsentlig
del af konsten — räck mig dem! — Nå, du år redan uppe,
utan att någon af de tjocka, feta, gråblå ålama i kärret snott
sig kring dig? Det är en gemen bit bokskog den där. Om det
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
