Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Sone segnar med ens ner vid altaret; Valborgs unga hand
hade varit säkrare än systerns. Eskil flyr mot dörren; den
blinda reser sig och vill med famlande händer och hjärtskärande
rop söka sig fram till sin flyende son och skydda honom. A delin
ser henne, och hatet lågar med nya flammor; hon störtar efter
den flyende, som vid kyrkdörren mötes af den enda människa,
som visste hvad som den olyckliga natten skett på Ågård. Det
vaV sammé ridknekt som sett fröken Adelin slå mor Otta; nu
hålla hans seniga näfvar fast den vapenlöse riddaren, medan
hans fästmö ännu en gång sänker sin knif i hans bröst.
Det fasanavärda hade från sin början tills nu, då äfven
Eskil segnade död ned, icke varit längre än en svalas snabba
flykt öfver en blomstersäng.
Prästen låg på knä vid Sones lik, korgossame flydde med
fasa, men i sakta mak redo fröknarna med deras stallsven
tillbaka till H af sborg, och följande dag voro systrarna försvunna;
det var som om jorden uppslukat dem.
Men denna samma kväll kom fröknarnas stallsven till
prästen med ett silfverbeslaget skrin samt ett bref, och när
prästen läst den skrifvelsen, satte han i svennens åsyn ned
skrinet i en hemlig gömma under altarduken samt stängde därpå
det ohelgade templet. Där skulle nu ingen gudstjänst firas,
utan blef mässan läst under de stora bokträden på kullen, som
ännu kallades kyrkbacken.
Där lästes äfven mässor för de två riddarnes själar, men
de två — prästen och svennen — som nu båda kände den
smälek, hvilken öfvergått de adliga jungfruarna, bevarade
hemligheten.
Mor Otta, som bjöd guld, hela händer fulla, åt hvem som
ville uppsöka de två fröknarna, förtärdes af lystnad efter hämnd,
men ej det minsta spår röjdes efter systrarna, och snart hörde
den blinda åter dånet af helhästens hofvar, men ny kom den
trefotade gångaren för att föra henne själf ut ur världen.
Fru Elin bodde ensam på Hafsborg. Hon trodde, att
hennes systerdöttrar gjorde en pilgrimsfärd till Kristi graf för
att vinna förlåtelse för blodsdådet. Adelin hade, innan detta
furöfvades, låtit ord falla, som bringat mostern på den tanken,
att den trälfödda mor Ottas söner velat roffa till sig några af
systrarnas åkrar för att lägga dem under Ågård, och detta var
i fru Elins ögon en synd, som förtjänte döden.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
