- Project Runeberg -  För fyrtio år sedan. Taflor ur skånska folklifvet af Ave /
74

(1870) [MARC] Author: Eva Wigström
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Så skönt du lyser, ack, nu må
Väl alla skuggor fly! —

Lys ännu mer, der är en vrå,

Som har sin mörka sky!

När yr jag skalkas, läppen ler,

Skall starkt du lysa fa;

Min glädje jag åt vännen ger,

Att han ock glädjas må.

Men faller på min kind en tår,

Lys, lampa, svagt och matt,

Att ingen, ingen ser det sår,

Som smärtans törne satt.”

”Detta är likt dig sjelf, du stolta, otämjda fagel,” sade
frun och tilläde: ”Det är ej skrifvet i någon sorgfri stund.”

”Sorgfri är knappast numera någon stund för mig,
och dock är denna tid mig så oändligt dyrbar; jag har ej
råd att onödigtvis skänka bort en enda timma deraf,”
svarade Ebba eldigt.

”Då behöfver jag ej frukta, att du kommer att sakna
mig, min Ebba; jag kommer, för att säga dig farväl —

”Mamma, kära mamma,” utbrast Ebba, ”förlåt mig,
förlåt din vildfagel! jag kan och bör ej inviga dig i detta;
du känner min far — ; ack, du tror ju ej, att jag kan
göra något orätt med vett och vilja; säg, att du ej tror
det!” bad hon och slog hastigt sina armar om den
moderliga vännens hals. Frun lugnade den upprörda flickan
samt berättade henne om broderns bref och önskan i
af-seende på Olof.

”Stackars, unge man!” sade Ebba deltagande; ”han
behöfver dig. Res; jag vet att du bringar lugn och glädje
med dig hvarest du kommer. Jag hade nästan glömt bort
Olof — ja, egoister äro vi alla utom du, mutter. Jag är
glad att du är borta, om det en gång går mig, som det
gick stackars Sigrid — o, jag glömmer aldrig hur hårdt
hennes förtrogna vän blef straffad. Dock vi vilja ej ängsla
oss i förtid.”

Den suck, som smög sig öfver den gamlas läppar
förrådde, att hon både kände och delade sin unge väns far-

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Dec 12 14:24:57 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/wefyrtio/0078.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free