Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Min äldre gifta syster skulle, dä min mor ej mera
fans i lifvet, bära gossen till dopet. De gamla hade
ingenting att anmärka deremot, då ingen af dem tilltrodde sig
att gå så lätt och ledigt, att gossen kunde få en lätt gång
och en ledig hållning, ej heller mägtade de bära honom så
högt, att han under sin lefnad slapp att utsättas för att bli
blyg och försagd. Min syster tilltrodde sig nog att kunna
göra detta, och lofvade dessutom efterkomma alla deras
öfriga föreskrifter, af hvilka jag minnes en del: Hon fick
ej låta någon köra förbi sin vagn vid vägen till kyrkan, ty
då blef gossen i all sin tid en «bag-asare» (sölare) och
en förtryckt stackare. Skulle der vid samma tillfälle döpas
en flicka, så skulle hon för all del gå fram med pojken,
så den blef först döpt, eljes fick flickan skägg och blef
karlavulen, men pojken blef en mes. Hon fiek för ingen
del glömma eller tappa något, ty då fick han dåligt minne;
hon skulle taga ett par droppar af dopvattnet från barnets
hufvud och stryka på dess ögon, så fick det god syn, och
hon skulle troget läsa efter hela döpelseformuläret, så fick
han lätt för att lära läsa samt kom med heder till att låsa
sig fram för presten. Slutligen fick hon vid hemkomsten
ej lemna från sig barnet till modern, förrän hon
(gudmodern) ätit en bit, annars fick barnet i all sin tid ondt
om matbitarne. Min syster trodde ej synnerligt på gagnet
af allt detta, men vördnaden för de gamla kvinnorna och de
ärfda föreställningarne förmådde henne att troget uppfylla
föreskrifterna. Det hörde äfven till gammal sed, att barnet
skulle sofva en stund i sina dopkläder, något som ännu
mångenstädes brukas. Jag önskade få gifva gossen namn
efter en kår ungdomsvän, men det kunde ej låta sig göra;
ty dels hade det varit att förnärma farfar i hans graf, om
ej gossen fåt hans namn, dels skulle han ej kunna trifvas,
om han nämdes efter någon menniska, som ännu var
vid lif.
Farmor talade mycket om «Grafsoen» eller, som hon
sade, «grafsör», ty der blef en sådan för hvarje mördadt
barn, som oupptäckt legat hundra år i jorden. Ofta hördes
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
