Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Speciell del - 13. Alar (Sl. Alnus) - a. Klibbal (Alnus glutinosa)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ALAR.
nederbörd tilltala henne mest och att det i alla händelser synes, som om
bestånden bibehölle sig friskare å ståndorter med dylikt klimat än å sådana med
fuktig luft och stor nederbörd. Huru härmed förhåller sig i vårt land är väl
icke närmare undersökt, men klibbalens övervägande förekomst i våra
kusttrakter och vid våra större insjövatten synes tala för trädslagets förkärlek för
större fuktighetshalt i luften, om än denna förekomst även kan förklaras genom
sättet för alfröets spridning, som till stor del sker med vattnets tillhjälp.
Om således klibbalens ställning till allmänna klimatiska förhållanden är
tämligen odeciderad, så är den däremot så mycket mera bestämd, då det gäller
markbeskaff’enheten. Alen är nämligen ett utpräglat låglandsträd, som älskar
en djup, lucker och framförallt myllrik jordmån med stor fuktighetshalt. Av
alla våra skogsträd är alen det, som fördrager den största fuktighetshalten i
jorden. Roten kan utveckla sig t. o. m. i bara vattnet. Dock trives hon ej å
mark med stillastående, högt grundvatten. A lokaler, som tidvis översvämmas,
går hon däremot ofta väl till, vilket bland annat bevisas av hennes allmänna
förekomst och goda utveckling längs sjöar och rinnande vattendrag. För övrigt
uppträder hon gärna i våra bättre kärrmarker och skyr ej ens de fuktigare
delarne av våra flygsandsfält. A torvjord kan hon visserligen växa, men når där
ingen god växtform. I det hela har alen rätt stora fordringar på jordmånens
såväl näringshalt som fysikaliska tillstånd. A kalkrikt morängrus eller lättlera
med god mylla och hög fuktighetshalt når hon sin bästa utveckling.
Alen äger goda markförbättrande egenskaper. Förmedels de på rötterna
förekommande gyttringarne av svampen Frankia alni förmår hon likt
legumi-noserna tillgodogöra sig luftens kväve och riktar jorden på detta värdefulla
växtnäringsämne. Det tämligen ymniga lövavfallet giver även ett gott material till
myllbildning. Då beståndet vid tilltagande ålder börjar ställa sig mera glest,
intränger där en mängd växter, och en ymnig markflora uppstår.
Alens ljusbehov är i hög grad beroende av ståndortens beskaffenhet. A
de bästa växtplatserna förmår hon fördraga en viss beskuggning särskilt i
ungdomsåren, men å mindre lämplig jordmån stegras behovet av ljus, och blir alen
i detta hänseende ungefär jämnställd med eken och asken, samt behöver vid
äldre år t. o. m. mera ljus än dessa.
För angrepp från djur, vare sig högre eller lägre sådana, är alen föga utsatt.
Hon bites således endast undantagsvis av beteskreatur eller vilt, och hjortdjuren
feja icke gärna sina horn mot de unga stammarne. Ej heller de mindre
gnagarne göra avsevärt förfång ä alkulturerna. Bland insekterna förtära några
bladätare och vivlar knoppar och blad (t. ex. Galleruca alni, Lina ænea,
Rynchites betuleti, Chryptorynchus laphati, m. fl.); den sistnämndas larv håller
även till i de unga stammarne, under det att den stora träfjärilns (Cossus
ligni-perdd) larv genomborrar den äldre stamveden; i det torra virket leva flera
Anobiu7H-arter, men den skada, som genom dessa insekter vållas å älskogen, är
av jämförelsevis ringa betydelse.
Däremot lider alen i hög grad av svampangrepp. Mest oroväckande torde
den av svampen Cryptospora suffusa framkallade topp- eller grentorkan vara.
I vårt land är denna sjukdom ännu ej tillräckligt studerad, men i Danmark visar
— 693 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
