Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Speciell del - 4. De viktigaste till Sverige införda barrträden - b. Ädelgranar (Sl. Abies) - 1. Silvergran (Abies pectinata)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
speciell del.
ralisk näring än den sistnämnda, särskilt i fråga om kali och fosforsyra, men är
icke så känslig för markens fysikaliska tillstånd som boken och fordrar mindre
kalk i jorden än denna. Bäst synes hon gå till på tämligen djup, myllrik
lättlera men utvecklar sig väl även på friskt, något lerblandat morängrus. A torr
sandjord liksom å alltför sur jordmån förmår hon ej draga sig fram. Såsom en
egendomlighet kan omnämnas, att silvergranen bland alla våra barrträd visar
den minsta vattenförbrukningen genom transpiration pr viktsenhet torrsubstans
i barren. Under det att t. ex. vanliga granen pr år och ioo gr. torrsubstans
förbrukar 20,636 gr. vatten, är motsvarande siffra hos silvergranen 7,754 gr.1
Har ett silvergransbestånd en gång slutit sig, utövar detsamma ett
särdeles gynnsamt inflytande på markbeskaffenheten. Ströavfallet förmultnar lätt
och giver sällan upphov till torvbildning, och då rotsystemet tränger rätt djupt,
överflyttar trädet en hel del av de värdefulla näringsämnen, det upptagit frän
djupare lager, till de övre, så att dessa i regel få en gynnsam sammansättning.
Markbetäckningen i de slutna silvergransbestånden utgöres i regel av husmossor
med sparsamt insprängda örter, t. ex. Oxalis m. fl. mullväxter.
En av de mest utmärkande egenskaperna hos silvergranen är dess förmåga
att fördraga beskuggning, och hon överträffar i detta hänseende alla andra av
våra barrträd utom möjligen Taxus. Under stark beskuggning händer det ofta,
att unga plantor blott utveckla 2 sidoknoppar under ändknoppen och uppträda
då med korsvis motsatta grenar.2
Silvergranen är starkt utsatt för att avbitas av beteskreatur och högvilt.
Rådjuren feja gärna sina horn å de ofta grenfattiga och därför lätt åtkomliga
stammarne. Ekorren avbiter skotten och gnager barken. Emellertid har
silvergranen lättare för att hela sålunda uppkomna sårnader än vanliga granen.
Av insektangrepp synes silvergranen vara mindre hemsökt. Dock känna vi
icke tillfyllest huru härmed förhåller sig i vårt land. I södra delarne av landet
hava ollonborr larv erna här och var visat sig skada de unga plantorna pä samma
sätt som andra skogsplantor. Allvarligare synas angrepp av en barklus,
antagligen Chermes piceæ, vara. Den uppgives i Danmark göra stor skada t. o.
inpå medelålders skog, och vi hava där sett enstaka stammar uppenbarligen illa
antäktade därav. I de nu 14—16-åriga silvergrankulturerna å Bjurfors kronopark
hava årsskotten de senare ären varit starkt angripna av en sådan barklus, som
genom sitt sugande åstadkom skottens förtvinande, men om det var förenämnda
art kan ej med bestämdhet sägas, då jag ej var i tillfälle att se själva insekten.
Av sjukdomar, förorsakade av parasitsvampar, lider silvergranen jämförelsevis
mindre än vanliga granen. A barren finner man stundom Hysterium
nervise-qvium, men vanligen under sådana förhållanden att den snarare tyckes vara
saprofyt än parasit. Unga plantor har man funnit dödade av svampen
Pesta-lozzia Hartigii, och Phoma pithya har iakttagits å årsskotten, under det att
Aecidium elatinurn framkallar kräftartade ansvällningar å stammen, ofta i
sammanhang med häxkvastbildning. Annu hava vi dock alltför ringa erfarenhet om
1 O. Kirschner, E. Loew och C. Schröter, Lebensgeschichte der Blütenpflanzen Mitteleuropas,
Bd. i, L. i, s. 78.
2 O. G. Petersen, Forstbotanik, sid. 247.
— 552 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
