Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Speciell del - 2. Gran (Picea abies syn. P. excelsa)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
speciell del.
direkta solbelysningen, dels den större nederbörden och det starkare fröfallet,
framkallat av västanvindarne. Då dessutom de i nord- och östsidorna
kvarstående träden ej sällan hava lidit av barkbrand, tvingas man merendels att föra
huggningen mindre regelbundet än man skulle önska, och föryngringsytorna få
i många fall förr eller senare en elliptisk form med största längden i norr och söder.
En synnerligen kritisk period inträffar, då föryngringsytorna börja att
tangera varandra, och man måste i tid tänka på att genom kraftiga ljushuggningar
i föryngringsbeståndet göra detta i möjligaste mån motståndskraftigt mot
vindarnes påverkan. Efter sluthuggningarne bör hjälpkultur å förekommande luckor
icke försummas.
Med hänsyn till de yngre beståndsklassernas vård i traktblädningsskogen
skiljer den sig icke till sina principer i väsentlig mån från den, som förordats i
de likåldriga granbestånden. För tätt uppkomna plantgrupper utglesnas genom
missbildade individers avlägsnande, under det att man samtidigt sörjer för, att
erforderligt ljus så småningom tillföres. Ungskogsgrupperna genomgallras medels
uttagande av »vargar» och oväxtliga individ. Över huvud taget kunna
gallringarne göras relativt starka, emedan återväxten å de små, sparsamt belysta
blädningsluckorna icke haft samma tillfälle att utbilda grova sidogrenar som å
trakthyggena, och man således ej behöver hålla grupperna särskilt täta för
erhållande av täml. kvistrent virke. Stor uppmärksamhet måste ägnas åt, att icke
ytterindividen i mera försigkomna ungskogsgrupper utsända sidogrenar, som
överskugga närstående yngre återväxt, om än faran i detta hänseende är mindre
i granskogen, än när det gäller andra trädslag.
Bland de övriga blädningsformerna har timmerblàdning till viss dimension
varit den, som längst och mest tillämpats inom våra större granområden. Några
vackra resultat har denna huggningsmetod icke haft att uppvisa i granskogarne.
Visserligen hava möjligheterna för återväxtens uppkomst och utveckling varit
större för granen än för tallen, och en del av de kvarlämnade behärskade eller
undertryckta granarne har repat sig efter erhållen friare ställning, men just
härigenom har granen kunnat bita sig fast i marker, som varit för densamma
otjänliga, och där utträngt tallen, ehuru granen själv lämnat en undermålig
virkesproduktion. Mången gång hava också de efter huggningen kvarlämnade
granarne lidit av den hastiga friställningen och torkat i stor utsträckning. Det
har även visat sig, att rötsvamparne funnit ökad utbredning sedan bestånden
genomblädats ett par gånger.1 Dimensionsblädningen bör därför förvisas från
granskogen likasåväl som från tallskogen.
Den rena, ordnade blädningen, sådan den tillämpas i Mellaneuropas
bergstrakter och där den av mången anses såsom idealet för granskogens behandling,
har hos oss knappast funnit principenlig användning. För att kunna bibehålla
den intima blandning av åldersklasserna, vilken karakteriserar den rena
blädnings-skogen, förutsättas så goda ståndortsförhållanden, att vi endast i undantagsfall
kunna erbjuda trädslaget dem. Där emellertid sådana stå till buds och där
samtidigt en tillräckligt stor och skolad skogspersonal för utförande av de krä-
1 Örtenblad, Om skogar och skogshushållning i Norrland och Dalarne.
— 520 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
