Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Förberedande del - I. Markbeskaffenhetens betydelse för skogsväxten - 1. Trädens behov av näring från jorden och deras allmänna krav på jordmånens beskaffenhet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FÖRBEREDANDE DEL-’
De olika trädslagens olika anspråk på jordens näringshalt bestämmas
sålunda å ena sidan av deras större eller mindre behov av de särskilda
näringsämnena, å andra sidan av deras förmåga att uppfånga dem ur jorden.
Trädslag med stort behov av oorganisk näring men ringa förmåga att kunna
tillgodogöra sig vad marken har att erbjuda måste anses hava största anspråk,
under det att trädslag med ringa behov och samtidigt stor förmåga att utnyttja
markens resurser måste anses äga minsta anspråk pä jordens näringshalt.
Mellan dessa ytterligheter stå trädslag, som antingen hava ringa behov och ringa
förmåga att omsätta näringen eller ha stora behov och samtidigt stor förmåga
i sistnämnda avseende. Framhållas bör även, att vissa trädslag, för att nå sin
bästa utveckling, ofta ställa alldeles speciella fordringar på eller särskilt tilltalas
av överskott på det ena eller andra näringsämnet, under det att å andra sidan
ett sådant överskott i jorden av något i övrigt vid måttlig förekomst nyttigt
ämne kan för andra trädslag verka såsom gift. Kolsyrad kalk t. ex., som för
många trädslag är i hög grad välgörande, är för hästkastanj (Aesculus
hippo-castanum) och strandtall (Pinus maritima) rent av skadlig.
Med stöd av praktiska erfarenheter kan man med hänsyn till skogsträdens
allmänna anspråk på markens näringshalt särskilja:
anspråksfulla: lönn, ask, alm och ek;
mindre fordrande: bok, lär k, gran, asp, klibbal och glasbjörk;
anspråkslösa: tall\ masurbjörk, gråal och bergtall.
Den grad, i vilken en viss jordmån förmår tillfredsställa ett visst trädslags
näringskrav, benämner man markens bonitet eller växtlighetsgrad. Ju bättre
denna är för trädslaget i fråga, desto större blir dettas produktion av
växt-substans. Då, såsom förut påpekats, de skilda trädslagen hava olika krav på
näring, fuktighet m. m. samt olika förmåga att tillgodogöra sig markens
resurser i dessa hänseenden, blir boniteten relativ i förhällande till olika trädslag.
En markbonitet, som t. ex. för eken måste anses såsom låg, kan för tallen
betecknas såsom hög o. s. v. Tyvärr sakna vi ännu fullt tillfredsställande
metoder för ett objektivt bestämmande av markens bonitet. Hittills har man i
regel utgått från det å marken för tillfället befintliga skogsbeståndets
tillväxtförhållanden, varvid särskilt höjdtillväxten utgjort en måttstock, men då denna
tillväxt kan påverkas även av andra faktorer än markboniteten och man
dessutom ofta ställes inför uppgiften att bestämma boniteten å kalmark, lämnar en
sådan boniteringsgrund åtskilligt övrigt att önska.
Enligt domänstyrelsens den 15 maj 1912 givna föreskrifter angående
upprättandet av skogshushållningsplaner i Norrland bör tillsvidare våra
skogsmarkers produktionsförmåga angivas i 10 olika godhetsgrader, betecknade med
romerska siffror från I—X. Med bonitet I förstås mark av högsta
produktionsförmåga, sådan den kan förekomma endast i sydligare delarna av landet, eller
med andra ord bästa mark för ädla lövträd och gran; med bonitet II mark
jämförbar med bästa tallmark, endast undantagsvis förekommande i Norrland;
med bonitet III—IV våra vanliga bättre och medelgoda skogsmarker; med
bonitet V—VI bland annat tallhedar; med bonitet VII—VIII mycket svaga
marker, t. ex. starkt bergbundna, grunda eller genom försumpning m. m. degene-
— 10 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
