Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - IV. I Spanien och Frankrike 1865-66. - Hemkomst. - Diktsamlingen af 1869
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
mycken symbolik som helst. »John Maynard» är gripande
vackert och skrifvet med en hos ett fruntimmer
sällspord energi och korthet. Mot den stora massan af
denna begåfvade skaldinnas lyrik skulle jag vilja
anmärka som ett fel – hvilket för resten anträffas
hos hela den finska unga författargruppen – bristen
på koncentration. En ren och vacker stämning eller
känsla, som skulle vara förträffligt på sin plats
för att ge den rätta tonen åt en komposition, där
något bestämdt gifvet stoff utgör förgrunden, göres
här öfverallt till föremål för poetisk behandling,
men alldeles oberoende af individens förhållande till
något annat, som förklarar denna stämnings uppkomst
eller grund. När man i poesi läser t. ex. vemod,
vill jag läsa: vemod öfver det och det. Det är
klumpigt uttryckt – jag vet det – men du förstår nog
ungefär hvad jag menar. Dessa flyktiga själsrörelser,
som ej fixera sig kring något visst, äro obestämda
som eolsharpans toner och formlösa som de. Ej
att jag vill utdöma det anade i poesin, men jag
vill, att den skall hafva någon form. Schumanns
»Träumerey» t. ex. gör oss lika sällsamma till mods
som någon eolsharpa, men tillfredsställer ändå i
alla sina sväfvande tongångar det mest ömtåliga
formsinne. Geijers Småstycken t. ex.! De äro också
ingenting annat än accorder – men innehållsdigra som
Haydn’s »Varde ljus» midt i det förvirrade tonchaos,
där svagare naturer älska att evigt hafva sin
varelse, vaggande på drömmarnes båt mot ett fjärran
Atlantis, som ingen sett eller nått. Heine – ja,
men hvilken realitet i hans stämningsstycken! Icke
som jag på detta villkorliga klander ville grunda
något totalomdöme om V. N.; men jag tycker blott,
att förf. till »John Maynard» m. fl. aldrig behöfde
sakna ett innehåll, som på samma gång tillfredsställde
det vekaste efter naturljud trånande hjärta, och den
oblidkeliga logiken hos en afgjord realist.
Hvad mig själf beträffar, litar jag ej på mitt omdöme
i estetiska saker – mitt medfödda formsinne (jag talar
ej om yttre, men inre form, »bandet, som sammanhåller
sångens krans», säger Tegnér), sedermera utbildadt på
andra mina fakulteters bekostnad, gör mig ensidig –
men jag känner svenska lynnet tillräckligt för att
veta, det denna konstform,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
