Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - BILAGOR - Bil. II. Apologi m. anledn. av ärkebiskop Reuterdahls vägran att prästviga W., inlämnad till Upsala Domkapitel d. 29. 3. 1864
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
347
ståndelse, Joh. 1: 29; 2 Cor. 5: 18, 19; Rom. 5: 6, 8 o. s. v.,
likväl först då kommer en syndare till nytta, när han fått så
mycket känna sin synd, att han blifvit drifven till hjertelig
syndabekännelse och omfattande af den oförskylda nåden i
Christo. - Men för det andra lära vi häraf: att nådaståndet
lika litet i sitt fortfarande bestånd som i sitt första
förverkligande i menniskan är betingad! af någon hennes gerning
eller förtjenst utan tvärtom endast och uteslutande deraf, att
menniskan blifver i syndakänsla och bekännelse, d. ä. ständigt
afsäger sig all förtjenst och med tron omfattar nåd såsom fri
nåd. Ty ehuru vandring i ljuset är ett nödv. tecken på
nådastånd, så är den aldrig att betrakta vare sig i nådaståndets
början eller fortsätt ning ss. ett vilkor eller förutsättning utan
alltid såsom följd. Grunden är från början till slut den
förlossning, som vi hafva i Christi blod, neml. syndernas förlåtelse,
Eph. 1: 7, förutsättningen är å menniskans sida endast
syndens hjertliga erkännande, som verkas genom Lagen. Medium
är uteslutande nådens i Christo omfattande medelst tron, som
verkas endast genom Evangelium. Dessa begge sista
momen-ter, som i Skriften benämnas Bättring och Tro, sammanfattas
under ett gemensamt namn och kallas då dels omvändelse
med afseende på nådaståndets begynnelse, dels daglig
bättring med afs. på dess fortfarande. - Men för det tredje lära
vi af war text: att en syndare genom sitt nådastånd ej allenast
kommer och blifver (manet) i ett godt förhållande till Gud
utan ock blir, hvad Paulus i 2 Cor. 5: 17 kallar y*aivr( y.rlatg,
d. ä. »en platt annan menniska i hjerta, håg och sinne». Han
blir uttagen från mörkret, hela hans tillstånd och hans väg
blifva andra än förr. Denna förändring består deri, att
syndaren börjar älska Gud, som ban förr hatat, Rom. 8:7. Men
denna kärlek yttrar sig deri, att han a) icke vidare kan
umbära Jesus, emedan hans nu vakna samvete endast i Honom
kan hafva frid, hvarföre ock hans hjertas förnämsta sträfvan
här är att fatta Jesus» allt mer och mer, hvilket åter b) allt-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
