Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
varit din tyrann och i långa år förbittrat dag efter
dag af ditt lif. Arma qvinna, jag känner, huru stor
den skuld är, som ödet påbördat mig i mitt
förhållande till dig ...
— O, Gustafl utbrast Agnes med tårar i
ögonen. .. ty hon greps djupt af denna plötsliga,
oväntade sjelfanklagelse, som hon ansåg härleda sig från
en ångrande sinnesstämning; — Gustaf! Låt det
vara nog! Du ångrar ... och det förflutna är glömdt!
Ja, jag har lidit mycket, men den glädje, som du i
detta ögonblick bereder mig, har ersatt allt...
— Vänta, afbröt henue Drake, som icke
beräknat detta missförstånd af hans ord, —låt mig tala ut!
— Nej, nej, inföll Agnes, —v det är nu min
ordning att vända mig med en bön till dig. Gustaf,
förlåt, förlåt, att jag ej kunnat vara hvad jag velat
för dig! Förlåt, att jag ej kunnat besvara din
kärlek! Jag känner, att qvinnans förnämsta dygd är
tålamodet, att hennes lynne ej får falla vid det första
vindkast, att hon bör gjuta solsken i mannens själ,
då den fördystras af motgångar i lifvets strid. Men
ack! min själ har varit svag, mitt svårmod har
nedtyngt dig... jag har varit dig en börda... o, förlåt
mig för detta!
Agnes fattade Drakes hand och förde den till
sin panna, men då han hastigt drog den tillbaka, såg
hon förvånad upp och mötte med rysning hans blick.
— Håll! sade Drake, — jag har ingenting att
förlåta, men mycket att förebrå mig. Men tror du
väl, att jag först i dag pröfvat mig sjelf och funnit
detta? O, nej! I långa är, under tusende sömnlösa
nätter har jag anklagat mig, såsom jag anklagar mig
nu. Agnes, vi äro begge olyckliga, så olyckliga, att
hvarje minut tär som en dag på vår lefnads trådar.
Vi måste skiljas, Agnes; det är nödvändigt för oss
begge: för dig, emedan jag aldrig kan blifva annat
än hvad jag är: din plågoande, och för mig, emedan
samvetets lugn blott återvinnes genom hoppet, alt du,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
