- Project Runeberg -  Fribytaren på Östersjön (2. uppl.) /
197

(1866) [MARC] Author: Viktor Rydberg
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

horn, ni också? . . . Nå, har ni icke mål i munnen,
gumma? Ni ser förbluffad ut. Vårt besök faller sig
kanske olägligt, men jag kan icke hjelpa’t. Jag
kommer å tjenstens vägnar.

— Hvad vill ni oss? frågade Ellen darrande, i
det hon, med armarne lindade kring modrens hals,
vände sitt dödsbleka ansigte mot de objudna gästerna.

— Jo, det vill jag säga dig, du lilla hexa,
svarade länsmannen; — vi komina egentligen hit, för att
taga en af er med oss till nådig lagmannen; men nu,
då jag märker, att ni funderar på flyttning, fastän
t ardagen icke är inne, så är det så godt att taga er
begge två, först som sist. I konungens och lagens
namn häktar jäg dig Ingrid och din dotter. Hvar har
du repstumparne, gårdsfogde?

— Jo, här äro de, svarade denne och räckte dem
till länsmannen.

Ingrid hade nu hemtat sig så mycket, att hon
med ~ ’ st förmådde fråga:

ni vill gripa och binda oss?

— Hvad du ställer dig okunnig, leda trollpacka!
utbrast länsmannen. — Men då bödeln sätter
tum-skrufven på dig, får du nog bättre minne. Fram nu
med händerna, så skall jag pryda dig med en
armring så god som någonsin blifvit gjord af hampa! Se
så, intet krus! Vi ha brådtom.

Länsmannen närmade sig med repet ...
Ingrid drog sig rysande undan . . . Ellen kastade sig
på knä framför rättvisans tjenare, sträckte sina armar
mot honom och ropade ångestfullt:

— Rör icke min mor! Hon har intet ondt gjort
. . . eHaf förbarmande, gode herre!

— Abäka dig ? icke, du lilla Satan! Det tjenar till
ingenting, försäkrade Äskelin och tog ännu ett steg mot
Ingrid. Men Ellen kastade sig mellan honom och sin
mor, omfattade hans knän och ropade förtviflad:

— Nåd, nåd! Hon är oskyldig, hon har intet

*



anklagade, eftersom

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Dec 12 14:01:53 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/vrfribyt/0199.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free