Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
nildsborg, den andra till Vanloos eremitage.
Mötestiden blef hvarje läglig q väl Istund, sedan göromålen för
dagen voro slutade, och den för älskande så
behagliga skymningen utbredt sig öfver nejden. Johanna
kunde desto lättare smyga sig till dessa möten, som
hon egde en förtrogen i fröken Maria, för hvilken
hon hade upptäckt sin lilla kärlekshandel.
Sålunda sammanträffade de båda unga i all
ärbarhet och tillbragte alltemellanåt en halftimma dels
med att tala om sina bosättningsplaner, dels med att
gnabbas. 1 båda fallen njöto de lyckan att vara
nära hvarandra — och det var hufvudsaken. Petrus
hade nu på en gång blifvit mycket förändrad; han
lofvade sin far att till våren bli flitig i trädgården, slöt
fred med portvaktaren och blef snart en gunstling sår
väl hos denne som de öfriga tjenarne, hvilka hitintills
betraktat honom som en svår husplåga.
En vacker månskensqväll hade de älskande
träffats på mötesplatsen, sedan de på flera dagar icke
sett hvarandra. Petrus redogjorde för sina
framtids-utsigter väl för tionde gången, och Johanna tröttnade
icke att höra på.
— Ser du, min tös, sade Petrus, — nu vill jag
hädanefter taga fars råd i akt och lära allt hvad han
sjelf kan i trädgårdsskötseln. Se’n säger jag farväl
till Sjövik och vandrar till min gamle farbror, som
är sin egen trädgårdsmästare helt nära Stockholm.
Gubben har inga barn, är orkeslös och vill gerna ha
ett biträde, som kan styra, ställa och sköta hans
näring. Han helsade förliden sommar på far, just for
att få mig med sig hem, men far ville icke
släppa mig. . .
— Kantänka! inföll Johanna; — du var väl
o-umbärlig på stället.
— Ja, så sade far till arbror, men till mig sade
han sedan: jag ville icke släppa ut dig, din odåga,
för att icke ha skam af dig. . . Men nu lofvar jag,
att han ej^ skall behöfva skämmas. Farbrors mening
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
