Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
lismen och naturalismen voro i grunden befogade
reaktioner däremot.
Om naturalismen i och för sig vill jag icke
vidare orda. Jag har påpekat dess själfmotsägelser
och dess konsekvenser, som skulle upphäfva konstens
rättighet att vara till eller, mildast, att låta henne
få tillsvidare existera som surrogat för den
fotografiska konst, som framtiden måhända skall skänka
oss, och som skall gifva oss naturens färgspel
trognare än pensel och pigment kunna åstadkomma. Det
torde däremot vara lämpligt att gå något närmare in
på de frågor, som röra idealismen och dess
berättigande, dess fördelar och svagheter, samt de
missförstånd, som knutit sig till detta namn. Jag vill,
så långt som möjligt göra detta i exempel, i stället
för att uttrycka mig i abstraktioner.
Man hade på 1860-talet i Wien beslutat uppresa
en bildstod i stadsparken åt den bekante
kompositören Frans Schubert, en af den romantiska
musikens genialaste målsmän. De som hört och intagits
af hans melodier ville gärna föreställa sig honom
som en högvuxen vacker man med något svärmiskt
i dragen. Han var det beklagligen icke. Penningar
till stodens åstadkommande voro emellertid
samman-manskjutna, och tre framstående skulptörer, en i
München, en i Rom, en i Wien, anmodades att
insända skizzer. Skizzerna kommo.
Münchenkonst-närn — han hette Wiedemann — återgaf Frans
Schuberts yttre hölje sådant det i verkligheten var:
en groft tillyxad oskön kropp, fet och frodig, med
hvad man kallar ett flottigt ansikte, oordnadt hår,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
