- Project Runeberg -  Till Jordens Medelpunkt /
252

(1894) [MARC] Author: Jules Verne With: Gustaf Erik Adolf Nordenskiöld
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 42

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

252

TILL JORDENS MEDEtPtJNKT

lighet.en bekräftat Davys och Lidenbrocks teorier;
hittills hade särskilda omständigheter — eldfasta klippor,
elektricitet och magnetism — modifierat naturens
allmänna lagar och förskaffat oss en måttlig temperatur,
ty läran om en centraleld var fortfarande i mina ögon
den enda sanna, den enda förklarliga. Voro vi då nu
på väg till en punkt, der dessa fenomen visade sig i all
sin styrka och der hettan bragte klipporna i fullkomligt
flytande tillstånd? Jag fruktade detta och yttrade till
professorn:

— Om vi inte blifva dränkta eller krossade eller
dö af hunger, så återstår för oss alltid utsigten att blifva
lefvande brända.

Han nöjde sig med att medlidsamt höja på axlarna
och försjönk på nytt i sina tankar.

En timme förflöt, och med undantag af en
obetydlig förökning af temperaturen inträffade ingen förändring
i vår belägenhet. Slutligen bröt min onkel tystnaden.

— Låt se, — sade han, — vi måste fatta ett beslut.

— Fatta ett beslut? — upprepade jag.

— Ja; vi måste stärka våra krafter. Om vi
försöka att förlänga våra lif några timmar genom att spara
denna återstod af föda, så skola vi blifva utmattade
ända till slutet.

— Ja, ända till slutet, som inte skall låta vänta
på sig.

— Nå, om någon utsigt till räddning yppar sig,
om ett ögonblicks verksamhet blir nödvändig, hvar skola
vi då finna kraft att handla, om vi nu försvaga oss
genom hunger?

— Men, onkel, hvad återstår oss sedan detta
köttstycke blifvit förtärdt?

— Intet, Axel, intet! Men blir du mera mätt
genom att sluka det med ögonen? Du talar som en
menniska utan vilja, som en varelse utan kraft!

— Misströstar ni då inte? — frågade jag i retlig ton.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Dec 12 13:57:33 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/vjjordmed/0256.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free