Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 4. Stenborrarna. Floden vid dess mynning. Bostaden. Efterforskningarna fortsättas. Bränsleförrådet. Man inväntar ebben. Uppe på kusten. Vedflotten. Tillbaka till stranden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
vinkel, som skogsbrynet gjorde med floden. Hvar och en
bar, i mån af sina krafter, en vedbörda. På flodstranden
låg emellan örter, bland hvilka en menniskofot
sannolikt aldrig vågat sig, en mängd torra grenar. Pencroff
började genast göra en flotte.
I ett lugnvatten, som bildades af en liten från
stranden utskjutande udde, hvilken bröt strömmen, lade
matrosen och den unga gossen temligen stora trädgrenar,
som de hopfäste med torra lianer. Häraf bildades
sålunda ett slags färja, på hvilken småningom uppstaplades
hela skörden, som uppgick till åtminstone tjugu
mansbördor. Inom en timme var man färdig, och den vid
stranden fastbundna färjan låg nu der, inväntande ebben.
Till dess var det ännu några timmar, hvarför
Pencroff och Harbert öfverenskommo, att de skulle begifva
sig upp på den öfre platån för att derifrån få en
vidsträcktare öfverblick af trakten.
På ett afstånd af jemnt tvåhundra steg bakom den
af floden bildade vinkeln öfvergick klippmuren, som här
slutade med ett stenrös, i en lindrig sluttning mot
skogsbrynet. Det var som en naturlig trappa. Harbert och
matrosen började uppstigningen, och tack vare styrkan i
deras benmuskler, uppnådde de kammen inom några
ögonblick och stälde sig på hörnet ofvanför flodmynningen.
Genast rigtade de sina blickar mot denna ocean,
öfver hvilken de förts under så förfärliga omständigheter.
Med rörelse granskade de hela den del af norra kusten,
hvarpå katastrofen inträffat. Der var det, som Cyrus
Smith hade försvunnit. De sökte upptäcka, om icke ännu
på vattnet flöt en spillra af deras ballong, hvarvid en
menniska kunnat hänga sig fast. Intet! Hafvet var
blott en ofantlig vattenöken. Äfven kusten var öde.
Hvarken korrespondenten eller Nab syntes till der.
Möjligt var dock, att i detta ögonblick båda två befunno sig
på så långt afstånd, att man icke kunde urskilja dem.
— Det är något, som säger mig, — utbrast
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
