Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Narkissossagan och Platonismen (1879) Föredrag
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
NARKISSOS-SAGAN OCH PLATONISMEN.
225
den Narkissos, som sörjde däröfver, att ständiga
vindstötar krossade källans spegel, så att den
sköna bilden, vaggande hit och dit, fick sina drag
förvridna.
Narkissos hade ock en annan sorg: den sköna bilden
kunde han icke famna; så snart han det försökte,
sammanflöt den älskade gestalten med honom själf. För
kärlekens förnimmelse uppgår allt i den älskade:
han är alltings enhet; men skulle den älskande
och den älskade sammanflyta till ett, då finns det
ingenting mer att i kärlek famna. Den kärlek, som
icke kan bevara tvåfalden, är dömd till förtviflan
eller död. Det fanns en vishetskärlek af helleniskt
ursprung, som i detta afseende återspeglade Narkissos’
sorg: det var den eleatiska. Denna filosofi skapade
en enhetslära och riktade blicken stadigt på det
oföränderliga Ena. Den heraklitska rörelsen hade
stannat. Narkissos-spegeln var åter hel, men han
återgaf icke längre den skådandes bild: öfver honom
hade utbredt sig en stjärnlös natt, ty en sådan natt
allena utplånar alla gränser och gör allt till ett.
Så skiftade Narkissos’ lif mellan stormfull dag
och ljus- och bildlös natt. Kom så en dag, då han
upptäckte, att den skälfvande bilden var en blott
återspegling af honom själf, men trodde tillika,
att så var han själf beskaffad, ett väsen med
ständigt skiftande drag, en varelse utan hållning
och karaktär. Nu var skönheten gifven till spillo,
och kärlekens dårskap uppdagad; men ännu låg en
förtviflans lust i att skåda spegelns villighet
att återgifva förvridet förvridna drag. Narkissos
var den dagen blifven en sofist och hette för det
mesta Protagoras. Men när det blef natt, och allt
sammanflöt i en enda omätlig skugga, så tänkte han:
nu är den sköna bilden utplånad; och eftersom allt
är ett, så är med honom allt utplånadt, äfven jag,
som tänker detta. I den natten trodde sig
15 - Wikner., Vittra skrifter.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
