- Project Runeberg -  Vita nätter : berättelser /
143

(1928) [MARC] Author: Fjodor Dostojevskij Translator: Alfred Jensen
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Värdinnan - Andra delen - I

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

vår hjälp.» Jag teg. »Vill du inte? Jag är dock
ingen oren hedning. Korsa dig, om du vill?» Och
därvid gjorde han själv korstecknet. Jag satte mig
upp på hästens rygg, tryckte mig tätt till honom och
försjönk i en djup dvala. När jag vaknade upp,
befunno vi oss vid en mycket bred flod. Han hoppade
ned på marken, lyfte mig ur sadeln och gick till ett
snår, där han hade gömt sin båt. Vi skulle just sätta
oss i. »Farväl, goda häst! Vänd om till din nya
husbonde, ty den förre har övergivit dig!» Jag rusade
fram till fars häst och klappade honom varmt vid
avskedet. Så satte vi oss i båten, han grep årorna, och
inom kort syntes ej stränderna. Nu drog han upp
årorna, såg sig omkring och utbrast:

»Hell dig, moder, du stormiga flod, som hjälper
människorna och värmer mig! Har du bevarat min
skatt, och äro mina ägodelar oskadda?» Jag teg med
nedslagna ögon och av blygsel purprade kinder. Men
han fortfor: »Må du taga allt annat, du omättliga flod,
om du blott lovar mig att skydda och smeka min
dyrbara ädelsten. Men låt blott ett enda ord
undslippa dig, ljuva mö! Gläns som solen i stormen och
skingra nattens mörker med ditt ljus!»

— Själv log han vid dessa ord. Hans hjärtas glöd
kände jag, och hans löje kunde jag fördraga, men när
jag försökte säga något, förblev jag dock stum av
blygsel. »Nå, som du vill», sade han till svar på mina
tysta tankar. »Med våld kan ingenting vinnas. Gud
vare med dig, du spotska, vackra flicka, min duva
lilla! Det är tydligt, att du hatar mig mycket, eller
synes jag dig icke kär nog för dina klara ögon?» Vid
dessa ord greps jag av hat till honom, hat och kärlek,
förhärdade mitt hjärta och sade: Kär eller icke, är du

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Dec 12 13:55:14 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/vitanatt/0149.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free