- Project Runeberg -  Vita nätter : berättelser /
138

(1928) [MARC] Author: Fjodor Dostojevskij Translator: Alfred Jensen
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Värdinnan - Andra delen - I

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)


— Han började tala med mor på tatariska, och
jag förstod inte ett enda ord. Förut hade man alltid
skickat bort mig, då han kom, men nu vågade min
mor ej säga något åt sitt eget barn. Den lede köpte
min själ, och jag såg spotskt på mor, som om jag varit
stolt däröver. Jag såg, att de tittade på mig och
talade om mig. Hon började gråta, och jag såg, huru
han grep efter kniven. På sista tiden hade jag flera
gånger lagt märke till, att han i min närvaro tog fram
kniven, då han språkade med mor. Jag rusade upp
och grep honom i bältet för att rycka den otäcka
kniven ur hans hand. Han skar tänder, ville stöta
bort mig och slog mig på bröstet, men jag släppte
ej taget. Jag trodde, jag skulle dö, det svindlade för
mina ögon, och jag föll till marken, men skrek icke.
Jag hann se, huru han tog av sig bältet, knäppte upp
tröjan och tog fram en kniv, som han gav mig med
orden: »Se här! Skär av henne halsen och hämnas
på henne för all den oförrätt, som jag har tillfogat
dig. Men jag bugar mig till marken för dig, du stolta.»
Jag lade bort kniven. Blodet sjöd i mina ådror. Jag
såg icke på honom, skrattade till utan att röra på
läpparna och blickade in i min mors sorgsna ögon
nästan hotfullt. Men ett hånlöje vek icke från mina
läppar, och mor satt dödsblek...

Ordynov hade med spänd uppmärksamhet lyssnat
till hennes osammanhängande ord. Men efterhand
minskades hennes sinnesrörelse efter det första
utbrottet, och rösten blev lugnare. Dessa hågkomster
hade tydligen överväldigat den arma kvinnan och
skingrat hennes kval på ett ändlöst hav av stridiga
känslor.

— Han tog sin hatt utan att bocka sig till

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Dec 12 13:55:14 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/vitanatt/0144.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free