Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Värdinnan - Första delen - II
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
— Du vill säga mig något? fortfor hon slutligen.
— Jag vet inte, svarade Ordynov, ty det
svindlade för hans ögon.
— Så underlig du är! Låt det nu vara nog, min
duva! Var inte ledsen och oroa dig inte! Sätt dig
här vid bordet i solskenet! Sitt stilla och bry dig
inte om mig! tillade hon, då hon märkte att den
unge mannen gjorde en rörelse, som om han ville
hålla henne kvar. — Jag kommer snart in igen, och
då hinner du se dig mätt på mig. — Efter en minut
kom hon tillbaka med te, som hon satte på bordet,
och tog plats mitt emot honom.
— Drick nu! uppmanade hon. — Gör det ont i
huvudet?
— Nej, nu värker det inte, svarade han. — Jag
vet inte, kanske gör det ont... Men jag vill inte...
Jag vet inte, hur det är fatt med mig, tillade han,
drog djupt efter andan och sökte fatta hennes hand.
— Stanna kvar! Gå inte från mig! Låt mig fatta
din hand! Det svindlar för mina ögon. När jag ser
på dig, är det, som om jag stirrade på solen, utbrast
han häftigt, som om han slitit denna bekännelse ur
sitt hjärta. Snyftningar nästan kvävde honom.
— Stackare! Du måtte inte ha levat med någon
god människa. Du är mol allena. Har du inga
släktingar?
— Nej, inga! Jag står ensam... Men låt det
vara!... Nu känner jag mig bättre, riktigt bra, sade
Ordynov som i yrsel. Det var, som om rummet
snurrat runt för honom.
— Jag har själv inte på många år träffat
människor... Men varför ser du så på mig? frågade hon
efter en minuts tystnad.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
