Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - VII - Skärtorsdagen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Vinden vände bladen
— Du är bestämt en färgkonstnär Livia, sade han.
— Du pratar. Skynda dig nu och ta en titt på
fotografierna innan mor kommer.
Hans resliga mor satt med väldig hårkrona på huvudet
vid ett litet ateljébord och bredvid henne stod en bred
och satt liten man med ett lustigt ansikte, där alla
tvärlinjer var starkt markerade. Näsan slutade i en vass tipp
alldeles som hos Alma och den breda munnen var
utdragen i ett muntert grin som en harmonika. Den ena
handen höll han på sin hustrus axel, med den andra
framvisade han en stor silverrova.
Det stämmer nog att han var en spelevink, tänkte Oscar
Fredrik Sjömalm.
— Och här är Järnvägsmannaförbundet på kongress.
Kan du se far i andra raden, den tredje från höger?
— Jaså, far var ombud?
— Ja, det tror jag att han var ombud. Det här är det
sista kortet som togs innan han dog. Han sänker
banvaktsföreningens nya fana över en kamrat på
kyrkogården. Mor sa att han hade undrat när den fanan skulle
användas härnäst.
— Och så blev det när han själv begrovs?
— Nej, den fe . . . inte användas vid hans begravning,
för det satte banmästaren sig emot. Han fe, fick bli
utan . . .
— Tala gärna småländska, Livia, så jag får lära mitt
modersmål.
— Det är inget lätt språk, svarade hon. Han hade lockat
fram det första leendet sedan de träffades.
Modern kom in med ett stort förkläde om sig och på
fötterna vita sockar med tjocka svarta filtsulor. Hon
nickade åt Oscar, lyfte fram spinnrocken och satte hjulet
437
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
