Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kongokvinnan som mor och fostrarinna. Av N. E. Wamba och Selina Masuki
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
257
Jag var ännu helt späd, och efter min moders död
hade jag det mycket svårt.
Efter begravningen började man strax tvista om,
vem som skulle taga hand om mig. Först
försökte de föra mig till min släkt, men de ville inte
veta av något ansvar för mig, utan de sände mig
åter till min faders släkt. De sade också ifrån, att
de ej ville bry sig om mig. Då uttalade en av
de tvistande sin tanke: »Låtom oss begrava
barnen, där vi begrovo deras moder. Ty vem skulle
vilja underhålla dem?» Vi voro då två
minderåriga syskon. Men min bror dog inte lång tid
därefter. Vid denna tid fanns i trakten en lärare
vid namn Josef Minludi. Han hade sin by i
närheten av Nganda missionsstation. Då han fick
höra, vad som tilldrog sig, blev han mycket sorgsen.
Han sade till våra anförvanter: »Om I begraven
barnen levande, går jag stax till Luozi stadspost
och anmäler eder. Tagen nu genast hand om
barnen!» De försökte nog att vårda mig, men de
togo den saken mycket lätt. En dag beströko de
mina ögon och öron med peppar. Då sprang jag
till en kvinna, som trodde på Gud. Hon heter
Sara Kimana, och hon lever ännu. Stora delar av
min kropp voro då fulla av jordloppor, och
därtill hade jag även blivit mycket mager. Då den
redan nämnde läraren fick veta detta, underrättade
han missionärerna på Nganda om min belägenhet.
Kimana fick då föra mig till Nganda, där de vita
togo omsorgsfull vård om mig. De togo bort alla
17 — Vildmarkens vår.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
