Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Intryck från de vitas första tid vid Kinkenge och byggandet av Kinkenge missionsstation. Av Luka Didi
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
125
sågo vi de vita för första gången. Vi voro
mycket förskräckta och ville ej närma oss den plats,
där de befunno sig, enär de gamla sade, att de
voro ett slags människor, som blivit så hårt brända
i någon »dödens eld», att de blivit så vita och
rödlätta. Då jag hörde detta, blev jag ännu mer
förfärad och fruktade dem mycket. Vi lämnade
Sangila och gingo igenom skogarna Mputu, Nkenge
a Bula, Ndimba Ngulu. På denna vår färd mötte
vi andra vita, som höllo på att bygga ett skjul åt
sina bärare att sova i. Men att se två vita som
voro så förskräckligt långa, det förorsakade oss
mycken fruktan. De äldre i vårt sällskap sade:
»Här skola vi sova — på samma plats, som de
vita», men då voro vi nära att gråta av bedrövelse,
ty vi tänkte: Nu komma de att ’äta’ upp oss i
natt.» Vi vaknade dock på morgonen fullt friska,
och de vita hade ej ätit upp oss. Då blev mitt
hjärta lättare, och jag började tänka, att de gamla
måhända narrat oss. Sedan bröto vi upp igen och
gingo hela vägen i ett sträck ända till Matadi. En
gång mötte vi bärare, som buro koffertar. De
äldre frågade, om det var bördor, som tillhörde
Larsson vid Diadia. Larsson var en av Guds vita
män. Under allt detta växte vår förvåning.
År 1897 nådde underrättelsen våra öron, att
Guds vita män hade kommit till Kinkenge för att
där bygga hus åt sig. Nu begynte även de gamla
i byn att bliva rädda och sade: »Nu hava de vita
nalkats våra bygder, och vi vilja ej hava med dem
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
