Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Några minnen från Kibunzi stations första tid. Av Eliza Nkambulu
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
De vita begynte sedan hacka rent på
byggnadsplatsen, fälla träd och såga mahognybräder.
Kvinnor sändes att uträtta röjningsarbetet och män att
fälla träd, framforsla palmblad och bindvirke.
Missionär Nilsson var arbetsledaren och Pettersson
liksom chef för det hela. Då kvinnorna slutat sitt
arbete, fingo de betalt i form av tyg, ringar, pärlor,
knivar, skedar och annat dylikt. Då de mottagit
gåvorna, sade de: »Han är vår gamle hövding, han
var hövding av Nabunzi. Han dog och gick för
att hålla fest med sina avlidna släktingar.» Då
folket icke kunde säga Pettersson, kallade de
honom »Mwe» (herre) Pitasani och Nilsson
kallade de Ndilasani. Som folket här då för tiden
icke kunde såga bräder, sände man efter kustmän
för att uträtta detta arbete liksom snickerierna.
Kustmännen behövde emellertid blott såga stockar,
sedan sågade K. J. Pettersson bräder av dem med
en såg, som gick på hjul. (En liten cirkelsåg.) Så
fick han bräder i stor hast. Ett öppet skjul restes
upp för att tjäna som snickareverkstad, ett plåthus
till magasin. En stor öppen »nsampa» (ett tak
vilande på i jorden nedsatta stolpar) fick tillsvidare
tjäna som kyrka. Sedan dessa provisoriska
byggnader voro uppförda, begynte de vita bygga
boningshus. Under tiden begynte de en skola.
Missionär Nilsson var lärare. Han hade en
inföding till hjälp, Danieli Mayala, en f. d. slav, som
friköpts på vägen från Lukunga och som de vita
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
